Idag är det den 5 juli, min pappas födelsedag. Han hade blivit 73 år idag om han inte plötligt och helt obarmhärtigt ryckts i från oss i en massiv hjärtinfarkt på en parkeringsplats i Lofsdalen för drygt 3 år sedan.

Jag tror att jag fortfarande inte fattat att pappa är borta för alltid. Det känns som att han kan dyka upp här vilken sekund som helst. Jag kan liksom se honom komma knallande lite lätt framåtlutande med händerna på ryggen iklädd rutig skjorta, kort blå jacka, vinröda byxor och bruna mockaloafers. Alltid med någon knasig historia eller tokigt skämt på lut. Underfundig och pillemarisk var han min far.

En framlykta på vår bil slocknade precis innan vi for på semeester och jag ler för mig själv när jag tänker på att det aldrig hade undgått pappa och att han hade legat på mig tills det att jag bytt ut den. Alltid när jag var hemma hos mamma och pappa följde han med ut till bilen när när jag skulle åka hem. En lätt flygande besiktning varje gång – Funkar lyktorna? Men oj oj oj, har du fortfarande sommardäcken på och det är sista dagen det är lagligt i morgon!! Och så var det ju det där med spolarvätskan. Har du tillräckligt med spolarvätska, eller? Alltid med den blå dunken i högsta hugg. Ska jag byta torkarbladen åt dig?

Han var pedant min pappa, speciellt med bilar, och tyckte säker att det var förfärligt hur jag skött mina bilar genom åren. Han hade dock den goda smaken att aldrig påpeka det annat än med sådant som hade med säkerheten att göra.

2011 dog min pappas kusin och pappa och jag åkte till norrland för att vara med på hennes begravning. Det var en speciell resa på många vis och jag skrev om det här på bloggen. Jag tycker själv att det var en fin berättelse jag fick ihop och jag vet att pappa läste den om och om igen. Tror till och med att han skrev ut den. Så för pappas skull återpublicerar jag den till hanns minne idag.

Är det möjligt att inte gråta vid en begravning?

Nej jag tror inte det, hur man än vrider och vänder på det är det sorgligt, en människa – ett liv, har gått ur tiden, och vår begränsade stund här på jorden blir uppenbar och påtaglig. Jag försöker att hålla tillbaka tårarna, jag är för avlägsen släkting för att egentligen ha mandat att gråta. Den sörjande församlingen runt omkring mig gör ändå att tårarna sakta rinner ned för mina kinder. Barn har mist en mamma, barnbarn en farmor, syskon har förlorat en syster, och väninnorna är
plötsligt en kamrat kort.

Minnena kommer över mig, minnena från när jag var barn och resorna upp till släkten i Norrland var som spännande äventyr. Vi åkte bil långt, till världens ände trodde jag. Mamma och pappa fällde ned baksätet och bäddade i bilen så att vi, min syster och jag, kunde sova hela vägen. Den sista milen innan Hällesjö började alltid samma funderingar, skulle vi komma upp för den smala branta vägen som ledde upp på åsen, eller var det för halt? Pappa gasade, tog fart och hoppades på att vi inte skulle få möte. Det gick bara varje gång, tur det, annars fanns alltid plan B, hämta Morbror John och snökedjorna.

Det är märkligt vad man kan minnas känslor, då menar jag känslor eller kanske förnimmelser av lukt, ljud och smaker. När jag sitter där i kyrkbänken minns jag plötsligt så starkt tystnaden, den där mjuka nästan bedövande tystnaden, när vi väl var framme vid gården, klev ur bilen och motorn stängdes av. Snövallarna var flera meter höga vill jag minnas, och fungerade som gigantiska ljuddämpare. Det var alltid vindstilla och isande kallt, himlen var bäcksvart och full med gnistrande stjärnor. Kölden bet tag i kinderna och snön knarrade under skorna när man sprang de få metrarna till dörren som ledde in i den iskalla ouppvärmd farstun. Väl där inne öppnades den tunna innerdörren till huset där de bodde, Moster Anna, Morbror John och Nettan. Där inne var det varmt, glatt, högljutt och alltid massor av vänliga människor. Det tog lång tid innan jag förstod att alla dessa människor, mina släktingar, levde vanliga liv, med vardag, jobb och skola precis som vi. I Hällesjö var det aldrig någon som skulle till jobbet, alla var bara lediga, glada, avslappnade och hade alltid all tid i världen för oss barn, om de inte spelade Stopp vid köksbordet vill säga, då fick vi barn inte vara med. Vi fick stå bredvid och storögt titta på när högen med kopparfärgade femöringar och blanka tioöringar bildade en större och större hög mitt på bordet. Jag minns ljudet när någon vann och under jubel nöjt skrapade ihop den stora högen med mynt.

Moster Anna, själva navet i familjen, denna fantastiska kvinna som fött så många barn, som alltid sett till att alla andra har haft det bra. Hon var först uppe på morgonen, och alltid sist i säng. Hon stod alltid där, liten, kutryggig och med glasögon tjocka som flaskbottnar, och tog emot oss med öppna armar och ett ammen, ammen, när vi kom på besök. Fastän att hon själv hade barn, barnbarn och barnbarnsbarn till ett helt regemente, fanns det alltid plats för oss också. Pappa som blev föräldralös i unga år, har i Moster Anna haft den mor som alltför tidigt rycktes ifrån honom.

Vi fick bo i Morbror Eriks stuga på gården. På övervåningen fanns det en kammare där mamma och pappa sov. Syster och jag sov i den utdragna kökssoffan i det minimala köket. Jag minns lukten av de gamla tapeterna och ljudet av den sprakande spisen i köket som sakta värmdes upp, och drev ut fukten och kylan från de annars obebodda rummen. På morgonen ordnade mamma med frukost, varm choklad och Lundiuslimpa med räkost vill jag minnas att vi åt. På nedre botten bodde Morbror Erik som sov i en liten alkov innanför köket, och hade ett finrum som vi aldrig fick vara i. Han bjöd på kokkaffe, som han kokade på vedspisen, och hade en kaffepanna som visslade när kaffet var klart. Jag var liten och drack inte kaffe men lukten av det nykota kaffet och prickarna av sump i botten på kopparna

glömmer jag aldrig.

Det var alltid vinter i Jämtland, med massor med snö som vi lekte i. Vi byggde snökojor, blev kastade i den djupa snön eller åkte kälke som galningar tillsammans med pappa längs vägen nedför åsen. De vackra dagarna tillbringades alltid ute på sjön, där vi pimplade och åkte skoter. Jag minns Janke som jag tyckte var en helt gigantisk farbror, han var tillsammans med pappas kusin Berit, och hade en stor blå skoteroverall, enorma fötter och några hårstrån på den spetsiga näsan. Han körde skoter runt runt på sjön med oss barn där bak. Jag tyckte att det var det roligaste som fanns, och kan fortfarande känna den kalla nylonen i Jankes skoteroverall mot min kind, när jag krampaktigt höll mig fast i svängarna. Mamma var inte fullt lika road åt skoteråkandet, eftersom Janke förmodligen inte hade passerat farbror polisens blåsgrej utan att få ett ilsket rött sken rätt upp i ansiktet… Det var roligt att fiska också, och minst lika roligt att sedan lyssna på min pappa och Nettans pappa när de under kvällen sedan kivades om vem som dragit upp flest fiskar!

Bakom Morbror Eriks stuga bodde Roy och Grey, de var två jättelika Jämthundar som åt upp allt som kom i dess väg. Trots att min syster och jag viste det, fick vi bara lov att prova att sticka in våra nya leksakssnurror till dem, vilket naturligtvis slutade med gråt och tandagnissell… Alla i norrland har en Jämthund bakom stugknuten, och alla jagar älg, det trodde jag i alla fall.

Jag tyckte så mycket om att vara där uppe bland alla de där släktingarna, men jag var lite rädd för Morbror J som var högljudd och pratade med en dialekt som gjorde att jag förstod ungefär hälften. Jag älskade att lyssna på söta lockiga blonda Lena när hon pratade, hon hade den lenaste rösten du kan tänka dig och var godheten själv. Lena var gift med Moster Annas yngsta son, han var lite av en spjuver och kom alltid med skämt som jag inte begrep, men det gjorde liksom inget. Jag tyckte om dem allihop ändå! Sedan fanns där Nettan, hon var ett år äldre än vad jag var, och jag såg upp till henne. Hon hade långt blont hår, massor med leksaker och en jättestor lekstuga. När vi blev tonåringar hängde jag med henne på dans i Stugun, det låg många långa mil bort, och alla dansade styrdans som om de aldrig gjort annat i sina liv. Själv hade jag bara varit på disco och aldrig lärt mig att dansa till Sven Ingvars och Vikingarna. Killarna tyckte att jag var konstig som tackade nej när de bjöd upp mig…

När jag var liten trodde jag att allt alltid skulle fortsätta att vara som det alltid varit. Men åren gick och jag blev vuxen, jag flyttade hemifrån och följde inte längre med mamma och pappa på semester till släkten i norrland. Visst har jag varit upp några gånger när någon fyllt jämnt eller så, men det har gått många år mellan gångerna. De äldre generationerna börjar falla ifrån, men Moster Anna finns kvar, hon är 96 år nu, och liten som en fågelunge. De tjocka glasögonen är utbytta mot ett par små moderna, ryggen kutar ännu mer och hon har flyttat från gården till ett mer anpassat boende, men den värme jag kände när jag nu klev in i hennes lilla lägenhet var den samma som förr och de korta historier hon orkade berätta om mig när jag var liten var de samma.

När jag satt där på begravningen, bland alla dessa människor som fanns där på gården när jag var liten, blev jag så sorgsen. Gigantiska Janke, han med skotern, var en gammal smal man som på darriga ben tog farväl av sin före detta livskamrat. Snälla Lena med den mjuka stämman kom själv, hon och spjuvern hade skiljt sig för många år sedan, och han var där med sin nya. Moster Anna var inte där, självklart hade det varit en övermänsklig uppgift för en 96 åring att för andra gången i sitt långa liv närvara vid en dotters begravning. Alla var förändrade förstås, och inte mycket var sig likt. Himlen var fortfarande bäcksvart med ett gnistrande stjärnhav, men den knarrande snön lös med sin frånvaro. Flera av husen var förfallna och allt var mycket mindre än vad jag mindes det som. Men Jämthund fanns där fortfarande, och Nettan och hennes familj som tagit över huset efter Moster Anna och Morbror John. Men allt var annorlunda, ljuden, dofterna och smakerna var borta.

Kanske var det därför jag grät där vid begravningen, för att tidens tand utplånat det som var, och bara lämnat fragment kvar av så mycket. De gamla lämnar in och vi ”ungdomar” måste ta över. Det är mitt ansvar nu, mitt ansvar att fylla min dotters liv med lika mycket minnen för sinnena och så mycket värme som jag själv upplevde som barn. Det är ett stort ansvar att bära och jag

kommer att göra mitt yttersta.

Tack alla för allt det fina!

Mamma och Pappa jag älskar er!

Helena

Nu är det 2019, moster Anna är borta sedan några år tillbaka och jag är på väg till min pappas grav…

Kram

Helena

5 kommentarer

Goosebumps! Din pappas minne lever här hos oss oxå nu och då – oftast när jag referar till din blogg eller varit på ngt av dina event så drar mannen ngn anekdot om arbetet på generation där de arb tillsammans och så svär han lite om hur orättvist livet är….kram kram

GillaGilla

Svara

Jag blir både rörd och stolt över det du skriver. Så många fina minnen som jag bär med mig varje stund. Saknaden finns alltid men tack vare dig och din syster och era familjer så känner jag mig rik varje dag. Älskar er så oändligt mycket. Kram från mamma❤

Känner igen allt, precis ALLT du skriver❤ Så fint och så sorgligt på samma gång😥💕 Tänk vilka otroligt fina minnen vi har från vår barndom du och jag. Vi är lyckligt lottade som fått uppleva så många fina minnen och så varma, kärleksfulla människor i vårt liv. Kommer ihåg att jag läste detta inlägg om och om igen första gången du publicerade det och det var det finaste och mest känslosamma inlägg jag någonsin läst som gick rakt in i mitt hjärta❤
Nu, några år senare var det samma känsla. Lika fint nu såklart men så otroligt mycket sorgligare😥❤

Puss på dig älskade syster❤

Så vackert berättat. Precis så känner jag det också och dessutom tänkte jag dessa tankar idag när jag gick min morgonpromenad och då hade jag inte varit inne här och läst.

Jag mindes min farmor, min älskade farmor som fanns där utan att göra för stort väsen av sig. Men hon fanns där och vi var alltid välkomna. Att sitta där på hennes gård och fika i utemöblerna vars stolar var gjorda av ”plasttrådar” benen blev alltid randiga efter dem. Förklädet och hucklen hon hade när hon gick ut och hämtade ägg. Hur noga hon var med att göra sig fin när hon skulle iväg någonstans. Hon var så social av sig samtidigt satt hon ofta och gjorde de mest fantastiska hantverk. 89 år gammal blev hon men hon var inte redo för att dö än. Hon hade planerat sina grönsaker trots att hon ändå visste att hon inte skulle kunna skörda dem. Hon planerade fortfarande för sitt liv. Men cancern ville annat.

Den dagen hon dog då försvann hon för oss men den dagen hon begravdes och jag kom hem efter den då mötes jag av att mitt hus helt plötsligt doftade farmors hus… Hon har sedan den dagen funnit med mig vid min sida och jag kan fortfarande luta mig emot henne. Alla minnen är som en tjock lagom mjuk kudde att vila mitt huvud emot.