Godmorgon!

.

.

Burr vad kallt det var i morse. Skönt och mysigt, och trevligt att slippa slasket tänker man då. Jovisst, om man inte har det som vi har det just nu… Nytt år och nya möjligheter har jag väl uttryckt någonstans, och så är det förstås, bara det att det här året har inte börjat något vidare, och just det är med möjligheterna har snarare begränsats än blivit större. Varför kan man undra. Jo för att vår ponny har blivit sjuk och vi vet inte vad det är för fel på henne.

.

.

Vår fina lilla ponny är nu isolerad långt från alla andra hästar på gården och hatar det. Dessutom är det kallt och vattnet fryser lätt till is och all skötsel av henne måste ske utomhus. Ja ni fattar kanske att många minusgrader inte är optimalt för oss just nu. Eftersom vi inte vet vad som orsakar hennes symtom så tar vi hand om henne helt själva. Det innebär att vi åker till stallet minst 4 ggr per dygn. Vi upptäckte det snabbt och inga andra hästar har drabbats. Veterinären har tagit prov och vi väntar provsvar imorgon. Bra är dock att hon inte har några av de symtom som de mest smittsamma och ”fruktade” sjukdomarna bland hästar brukar ge. Vi tar dock det säkra före det osäkra och håller strikt avstånd till allt och alla fram till vi vet mer.

.

.

Tur att jag är min egen arbetsgivare och att Tilda har jullov. Hur sjutton hade vi gjort om jag fortfarande hade jobbat på sjukhuset som narkossyrra??? Oh du milde tid, det orkar man ju inte ens tänka på… Nu tar vi en dag i taget och försöker vila så mycket vi kan mellan turerna ut till stallet.

.

.

”Håll i, håll ut och håll avstånd…” eller hur var det nu rekommendationen löd?

.

.

Kram Helena