Nytt år nya tag med ”träning” och så har jag en målbild som lockar…

Gissar att det är en väldig massa människor som ser det nya året som en nystart vad gäller både träning och hälsa. I år ska jag minsann börja träna, börja ta hand om mig, äta nyttigare osv. Jag är nog också där, i tanken, men inte uttalat. Det blir så fånigt om man springer runt och outar att man ska ta tag i både det ena och det andra och så kanske det inte blir så. Är ni med på vad jag menar? Tiden kanske inte räcker till, motivationen tryter osv osv. Vissa blir nog iofs triggade av ”nyårslöften”. Ser det som en tävling att hålla det där löftet. Tyvärr hör jag inte till den gruppen och jag har fruktansvärt dålig karaktär…

När vi köpte häst för 1,5 år sedan gick det utför med träningen som jag hade fått in ett så bra flyt på. Jag kände mig verkligen som en ”person som tränar” och allt gick väldigt smidigt. Hade varit så sedan vårvintern 2019 då jag verkligen tog tag i träningen på riktigt. Det höll sig till hösten 2020. Ungefär 1 år och 8 månader. Sen fanns tiden bara inte där. Ingen undanflykt eller så, dagarna räckte bara inte till. Jobbet, hemmet, familjen och så en häst uppe på det. Timmarna tog slut och jag kände att istället för att må bra av att träna blev jag stressad av det. Stressen kom sig av att jag letade tid att träna. Kan jag klämma in något här, kan jag springa när Tilda rider, osv. Det blev inte lustfyllt utan det blev riktigt jobbigt istället och träningen avtog mer och mer.

Nu har det gått 1 år och 4 månader… Jag vill börja träna igen, men jag måste göra det utan tvång (från mig själv) och på mina egna premisser. Inte få dåligt samvete om jag inte hinner träna en vecka, då blir jag stressad. Inte ha som mål att gå ned i vikt, inte bygga muskler, inte springa snabbare och längre, eller något annat synbart/mätbart. Bara ha som mål ATT göra det. Göra något.

Magnus tränar jämt, har alltid gjort, och jag verkligen älskar att träna tillsammans med honom. Det är det bästa. I sommar/höst ska vi springa där längs strandpromenaden i Palma. Kilometer efter kilometer i värmen, svalka oss med ett dopp när vi kommer tillbaka till ”vår strand”. Pusta ut och känna sig nöjd i en skön stol på terrassen.

Så länge får vi nöja oss med några kommande aktiva skidveckor i huset i Lofsdalen och så det vi har utanför husknuten i Västerås. Idag tog vi en rask promenad vid lunch. Alltid något att börja med tänker jag. Det var skönt och friskt, även om Västeråshimlen badade i en mjölkvit sörja och det var så mörkt att det knappt gick att fota…