.

.

31 oktober är det 9 år sedan jag tog av mig den där pappersmössan för sista gången, och skrev det här inlägget. Jag hade då ingen aning om vad som låg framför mig. Kanske skulle min affärsidé med inredningsfokus inte hålla och jag fick lov att gå tillbaka till vården inom kort? Kanske skulle drömmar slås i kras och självförverkligandet utebli…

.

‘.

.

.

Det blev inte så. Jag har förverkligat mig själv och mina drömmar, affärerna har rullat på bra och jag har inte haft en tanke på att återvända till min tidigare profession. Verkligen inte! Så kom katastrofen – c o r o n a – och jag läser dagligen om mina tidigare kollegor som går på knäna, eller åtminstone förbereder sig för att gå på knäna inom kort, och jag kan bara inte inte ställa mina tjänster till vårdens förfogande. Skulle inte kunna se mig själv i spegeln om jag inte gjorde det. Så nu har jag skickat det där mailet som jag ALDRIG trodde att jag skulle behöva skicka…

.

.

.

.

Nu vill jag bara understryka att jag inte på något som helst sätt, med det här inlägget, vill få mig själv att framstå som någon slags Florence Nightingale. Det handlar inte om det, jag hade kunnat skicka det där mailet utan att berätta det för er. Det handlar om att jag vill peppa andra med vårdutbildning, som liksom jag jobbar med annat, att göra samma sak. Ta kontakt med regionen/landstinget där du bor, kolla om du kan hjälpa till med något. Även en ringrostig gammal sjuksköterska som jag kan sannolikt hjälpa till med något, även om jag förstås inte kan ställa mig och söva några patienter… Exceptionella situationer kräver exceptionella lösningar tänker jag…

.

‘

.

.

Kram

Helena