Juldagen och minnen från förr

juldagen-6

.

.

Halloj annandagen!

.

.

Tacksam för att vi fick en så fin juldag igår. För min del började den redan vid kvart i sex på morgonen då jag gick upp och satte mig i bilen för att köra 4 mil till kyrkan där min pappa ligger begravd. Jag kände ett så oerhört stort behov av att åka dit. Kyrkan ligger långt ute på landet och vägen dit var allt lite ödsligt läskig. Det var galet mörkt, dimma och inte en bil i sikte. Jag blev faktiskt lite mörkrädd och höll tummar och tår att inte bilen skulle lägga av eller något annat som skulle göra att jag behövde stanna och/eller kliva ur…  Allt gick vägen och jag kom i tid till den stämningsfulla Julottan.

.

.

Efter gudstjänsten tände jag ljus på både pappas och mormor och morfars gravar. Jag stannade kvar en stund i gryningen och tänkte tillbaka på mitt liv och dem vi mist. Fläckebo kyrka är något av en ”familjekyrka” för oss. Mina barndoms jular firades länge hemma hos mormor och morfar som bodde ett stenkast därifrån. Julotta var obligatoriskt och jag minns det faktiskt med glädje även om det kändes som att vi blev väckta mitt i natten och jag var galet trött där i den obekväma kyrkbänken.

.

.

juldagen-7

.

.

Minnena sträcker sig långt utöver de Julottor jag deltagit vid. Mamma och pappa gifte sig där, och jag är döpt där. Inget av det minns jag förstås men har sett bilder. Samma sak om jag tittar ännu längre tillbaka i tiden, så är mamma döpt och konfirmerad där. Minns också morfars begravning, när min syster fick panik och svimmade. Jag ser min mormor framför mig, hur hon sträcker ut sin lilla och krumma kropp när hon vandrar kyrkgången fram för att ta ett sista farväl av sin livskamrat sedan 60 år tillbaka. Tårarna rinner stilla ned för de svala kinderna och jag håller henne hårt i handen. 6 år senare är vi där igen. Då för att ta farväl av henne. Min lilla lilla men så starka och älskade mormor förlorade precis som morfar kampen mot den förhatliga cancern.

.

.

Både mormor och morfar blev över 80 år, så livets gång hade förstås ett finger med i spelet när de lämnade vårt jordeliv. Hur sorgligt det än kändes just då så var det ändå naturligt på något vis. När vi 20 år senare samlas vid altaret runt min pappas urna känns det inte alls lika naturligt. Och när min Magnus varligt bär pappas urna längs kyrkgången ut till gravplatsen, där han sänker ned den i marken för den sista vilan, känns allt bara så fel. Det var inte såhär det skulle bli. Pappa var bara 69 år. Mamma 67 och blev ensam. Min älskade mamma, som fick mormors styrka och godhet, nu är det hon som står där och  sträcker på sig och tar farväl av sin livskamrat… Alldeles för tidigt…

.

.

Nu blev det lite sorgligt här på bloggen, och det var inte meningen att lägga sordin på er julstämning, det blev bara lite känslosamt där vid kyrkan igår. Hoppas ni har överseende.

.

.

Önskar er nu en fin annandag och ta hand om era nära och kära!

.

.

Kram

Helena

Kategorier:

Okategoriserade

2 kommentarer

Tack för att du delar med dig. Känner så med dig – och förstår precis. Min mamma gick bort i våras. Nittio år. En liten skör docka som jag älskat innerligt och som fattas mig oerhört. Det du skriver är så fint och gripande. Ser din mammas kommentar och känner tårarna som börjar rinna. Allt gott till er.

Gilla

Lägg till en respons

Ditt namn, e-postadress och kommentar krävs. Vi kommer inte publicera din e-post.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Följande HTML-taggar kan användas i kommentarfältet: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <pre> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

%d bloggare gillar detta: