.

.

Fy vad eländigt det känns när man sitter på ett tåg på väg mot södra Sverige och man får ett samtal från en liten gråtande sparv som är i skolan och har feber och ont i huvudet. Såklart åkte Magnus och hämtade henne med en gång, och nu är de hemma och allt är lugn och bra, men det är just bara den där jobbiga känslan av att man verkligen inte kan göra någonting själv…

.

.

Jag tänker på alla som är ensamma med sina barn, de som inte har en till mamma/pappa som är närvarande, hur gör de? Jag tänker också på dem som bara har sina barn på deltid. Så jobbigt. Jag kommer ju i alla fall hem till henne ikväll, och får pussa om henne innan hon somnar. Tänk om jag inte hade fått träffa henne förrän om typ en vecka, utan bara fått höra hennes lilla ledsna röst i telefonen fram till att det är ”mammavecka”. Fy farao vilken mardrömstillvaro. .

.

Nu närmar vi oss Göteborg här så jag måste avsluta. Ha en fin dag!

.

Kram

Helena

.