Mamma på sin 70-årsdag förra hösten

.

.

Alltså, jag är inte mycket för kärleksförklaringar och liknande i sociala medier. Jag har aldrig förstått varför man ska hålla på och berätta för alla och en var hur mycket man älskar sina barn, sin man och sina föräldrar i bloggar, på Facebook osv. Jag berättar det heller för dem direkt, och har inget behov av att andra ska läsa om det. Men det är jag det, och andra tycker helt annorlunda och det är fint att alla får göra som alla vill i det här landet!

.

.

Som sagt så har jag inget behov av att lägga ut div kärleksförklaringar i sociala medier, men idag känner jag faktiskt att jag måste få hylla min mamma. Jag gör det därför att jag tror att det kan tillföra, i alla fall någon av mina läsare något.

.

.

För er som inte vet det så dog min pappa för 3,5 år sedan och mamma blev ensam kvar. Hennes älskade make och livskamrat sedan nästan 50 år tillbaka togs ifrån henne på en sekund, och hon hann inte ens ta farväl. Det var naturligtvis den svåraste av stunder och alla (förutom jag) förväntade sig att mamma skulle bryta ihop och bli ett vrak vilken dag som helst. Det hände aldrig. Trots att jag vet att hon saknar pappa något alldeles vansinnigt varje millisekund av sin vakna tid, så bestämde hon sig mer eller mindre dag 1 för att ”Det är pappa som har dött, inte jag, och jag tänker leva fullt ut och njuta av allt jag har som är fantastiskt. Mina barnbarn, mina barn, min familj mitt hus, mina vänner och min hälsa”.

.

.

Jag känner ingen, och då menar jag verkligen ingen, som är så tacksam för livet och det hon har, som min mamma. Trots att hon drabbats av outsäglig sorg och saknad så känner hon sig lyckligt lottad. ”Hur är det ens möjligt?” brukar jag tänka. Hon har aldrig visat minsta tecken på bitterhet, aldrig varit ”avundsjuk” på andra kvinnor i hennes ålder som har sina män kvar, aldrig uttryckt att hon undrar varför detta skulle drabba just henne. Aldrig sagt till oss att livet är orättvist. Istället har hon har en enastående förmåga att uppskatta sådant som vi andra oftast tar för givet. Hon tackar varje dag högre makter för att hon fått vakna ännu en morgon och känna sig frisk. Hon berättar ständigt för mig, min syster, våra barn och män hur tacksam hon är för att hon får vara en del av våra liv. Hon lever verkligen i nuet och tar tillvara varje dag som om den vore hennes sista. .

.

.

Mamma är ändå 71 år snart och inte har hon bara en fantastisk inre styrka utan också ett fantastiskt driv vad gäller allt det praktiska. Hon bor kvar i huset och sköter allt vad det innebär med trädgård och annat. Hon ber aldrig om hjälp och löser verkligen allt själv. Några veckor efter pappas död dök hon upp här med en ny bil. Den hade hon shoppat helt på egen hand (med lite hjälp av sin bror) utan att säga något till oss. Hon tränar på gym flera gånger i veckan, sköter om sig själv och finns alltid här för oss. Hon lever för sina barnbarn och är nog som lyckligast när hon får vara med dem. Hon fixar och ordnar och vänder ofta ut och in på sig själv för att hjälpa mig, min syster och våra familjer.

.

.

För andra året i rad har hon nu hyrt en en liten superenkel stuga utanför stan vid vattnet. Dit tar hon med sig alla sina 4 barnbarn (i åldrar mellan 8-17 år). De ska fiska och bada och grilla och sova i sovsäck och leva spartanskt i största allmänhet, tror knappt att det finns el där… Sååå himla fint och Lillan ser sååå mycket fram mot det.

.

.

Vi är sannolikt några som har en del att lära av min älskade mammas sätt att hantera livet.

.

.

.

.

Kram

Helena

.