.

.

Med 38 grader och sol är det omöjligt att träna ute. Förra veckan sprang jag tidigt på mornarna vid 9.00 innan det blev för varmt. Men då var det bara 27-28 grader som varmast på dagen, det är det alltså inte nu…  För att kunna springa ute nu hade jag behövt gå upp vid 6.00 och det har jag ingen lust med, så det får bli träning på gymmet här i Spanien istället.

.

.

Hade någon sagt till mig förra sommaren att ”nästa sommar kommer du att ha tränat flera ggr i veckan i 4 månader och du kommer att fortsätta göra det under semestern”, då hade jag trott att det var ett skämt. Jag, som hatade att träna, som gjorde allt för att slippa röra på mig. Jag som trodde att träning inte var för mig, och som intalade mig att träning bara hade med vikt och utseende att göra…

.

.

Så kom den där nesliga influensan som vände uppochned på allt och jag förstod att jag var i fruktansvärt dålig form, och att jag faktiskt inte hade hälsa. Jag var inte överviktig eller så, utan bara i väldigt dåligt skick fysiskt. Dålig kondition så in i bängen, stela leder osv. Jag fick mig en rejäl tankeställare när det tog mig hela 10 veckor att bli helt återställd efter influensan. Herre Gud, jag har en dotter på 10 år, jag  MÅSTE JU LEVA LÄNGE! Jag måste ta hand om mig om inte för annat så för henne.

.

.

.

.

De kan låta väldigt klyschigt men jag njuter verkligen av att träna och röra på mig nu. Jag gläds åt att min kropp fungerar som den ska och att jag har möjlighet att använda den till det den är till för. Mot slutet av de där 10 veckorna som jag var sjuk längtade jag varje dag efter att få ta ut mig, att få använda muskler och känna benstommen i mig. Det är ju nästan oförskämt att göra som jag gjort tidigare och bara ta hälsan för given och mer eller mindre strunta i att ta hand om den.

.

.

För precis 1 år sedan skrev jag det här inlägget om min kropp under vår Spaniensemester. Mycket av det stämmer fortfarande, men mycket är också annorlunda. Jag tar inte hälsan för given längre och även om jag inte förstod det då, så mådde inte min kropp så bra…

.

.

När jag läser mina ord nu, ett år efter, blir jag först irriterad på mig själv för att jag var så nonchalant mot mig själv och min hälsa. Tittade i princip bara på utsidan och tyckte att det är väl ok att köra på med min lathet så länge jag inte blev överviktig. Sen tänker jag bara att jag är glad och mycket tacksam över att jag till slut kom till insikt och att jag gjorde det medan tid är!

.

.

Kram

Helena

.