När livet förändras på en sekund

_DSC3711

.

♥ Från mig till dig ♥

.

”Yolo (you only live once), ”Carpe Diem”, ”Om morgondagen vet vi inget”, ”Man ska var rädda om varandra, man vet aldrig hur länge man får ha varandra”, ”Det är bäst att leva i nuet”. Fram till i onsdags i förra veckan var det bara ord för mig, ord som jag ändå någonstans trodde att jag förstod innebörden av. Jag gjorde inte det, men jag gör det nu.

Tänk det är så märkligt, jag har gått omkring i 44 år och trott att ”det händer andra, men inte mig”. Det trots att jag i många år jobbat inom vården där döden och dess nyckfullhet ständigt gör sig påmind på ett eller annat sätt.

Man rusar på i livet och tar det för givet, till en dag då det plötsligt och skoningslöst går upp för en att gränsen mellan liv och död är så hårfin att det i många fall är omöjligt att se att slutet är nära. Slutet kan lura bakom hörnet, i nästa minut, och du har absolut ingen som helst aning om att det nalkas där.

Det kommer ingen varning, inga tecken, det är ingen startsträcka det är bara ett slut. Ett tvärt slut utan återvändo. Svart eller vitt. På eller av. Det finns ingen tid för att göra om. Historien huggs omedelbart i sten och sedan är det över. Det kommer ingen del 2.

Del 1 av filmen är så dålig och handlingen är så snabb att ingen förstår vad som händer. Man känner sig bara förvirrad och man går igenom handlingen gång på gång. Man lägger pussel och letar efter bitar som saknas. Måste få ihop bilden, måste förstå. Men man förstår ändå inte. Inte ens när den sista biten är lagd förstår man att detta har hänt och det är för evigt.

Det är såhär det är nu och om 2 dagar och om 2 månader. Till och med om 20 år är det det här som gäller. Han är död, borta, och han kommer aldrig tillbaka. Jag vet att det är så, jag har sett honom själv. Han låg i en främmande byggnad i en främmande stad. Så kall och så blek men ändå så fin och så fridfull.

Min fina pappa som lycklig och förväntansfull gav sig ut på sin sista fisketur i Lofsdalen som han tyckte så mycket om. Medan vi barn och barnbarn susade ned för backarna glada och upprymda mötte han slutet i händerna på främmande människor som gjorde allt för att hålla honom kvar här hos oss. Men det gick inte. Den som bestämt sig för att ta honom ifrån oss var starkare.

Pappa lämnade inte oss, det skulle han aldrig aldrig någonsin göra. Han togs ifrån oss.

Han hade ett hjärta av renaste guld. Det borde ha varit så starkt, men det var det inte. När det brast fanns ingen återvändo. Hans tid var slut och det var dags att ta farväl.

Nu sitter han uppe i himlen och ser ned på oss genom ett litet hål i molnen. Lillan säger att vi kan prata med honom, men vi kommer inte att höra svaren för det är så långt väg upp till det där lilla hålet.

Hon funderar på att ge honom en walkie-talkie så hon åtminstone slipper ropa för att han ska höra henne. Hon förstår innerst inne att hon inte kommer att få något svar…

Älskade lilla pappa, tack för att du alltid placerat mig på en piedestal och fått mig att känna mig som en prinsessa. Tack för all den kärlek som du villkorslöst öst över mig, mamma, min syster och våra familjer. Tack för att Lillan fick 8 fantastiska år tillsammans med dig, världens världens bästa och roligaste morfar!

.

Kram kram

Helena

Kategorier:

Okategoriserade

63 kommentarer

Kan inte skriva annat än att jag tänker på dig och er.
Jag vet hur svår smärtan är och hur tankarna åker berg-och-dalbana. Varför? Hur?
Stor kram till dig och din familj!

Gilla

En varm kram till dig ❤
Livet är verkligen oförutseende och föränderligt, vi vet ingenting om morgondagen så visst är det kraft i meningen carpe diem. Just på dagen idag är det två år sedan min bror gick bort och det känns forfarande overkligt att så skett och att det redan har gått två år.

Ta hand om dig och familjen,
Kram Cathrine

Gilla

Men vad säger man, läser och vet att också maken blir bestört när han får veta vad som hänt. de jobbade ju ihop, din pappa o han . Oj oj! Varmt deltagande från djupet av mitt hjärta. Ta hand om din mamma nu – hon är den som har det tuffast tänker jag !! KRAM KRAM ❤

Gilla

Beklagar sorgen….miste själv min pappa när han bara var 62 år. Livet går vidare men blir sig aldrig mer likt ❤

Gilla

Stor VARM kram till dig Helena, vet av erfarenhet att du har en tung tid framför dig med mycket jobbiga tankar. Ta det lugnt, andas & var nära din mamma ❤ // Åsa

Gilla

Åhh nej!!
Förlorade min pappa så… Mamma gick bort på sommaren, ett halvår senare brast pappas hjärta. Han var hos oss på söndagkväll och åt söndagsmiddag. Jag minns när han åkte att jag glömt visa honom slutresultatet av vår tvättstugerenovering, hajade till och fick en konstig känsla… men så tänkte jag ”Herregud han kommer ju om ett par dagar igen…” Nästa morgon hittades han av min bror som alltid ringde ”god morgon” till honom utan att få något svar.
Det enda man upprepar är; ”men..?. han var ju här igår..?? pigg och kry…??”
Är sååå ledsen att du fick uppleva detta. Det är så obegripligt.
Beklagar och sänder dig styrkekramar<3

Gilla

Åhh så ledsamt…Miste min mamma i en olycka då hon endast var 39 år, jobbigt=(
Kanske möts dom någonstans…..

Ta vara på varandra och kramas mycket.
Varma tankar till Er

Gilla

Så oändligt sorgligt och vackert skrivet. Jag har läst din text två gånger och tårarna strömmar ner. Precis så, knall och fall dog min pappa, fast under en cykeltur. Knappt en sjukdag tidigare i sitt liv hade han. Stark, frisk och med en orubblig energi tills den dag allt tog slut.

Gilla

Beklagar verkligen sorgen!! Det du skriver är så rätt och så otroligt svårt att leva efter. Trots att jag verkligen försöker varje dag. Har slutat gnälla och klaga, önskar mig hellre…

Gilla

Åhhh beklagar verkligen, så tråkigt. Tyvärr är det ju så att man aldrig vet vad som väntar runt hörnet. Så ledsamt stor kram Anne

Gilla

Hej Helena,

Vilka jättefina ord du skrivit.
Jag vill verkligen beklaga sorgen, så ofattbart ledsamt.
Ta hand om dig och de dina nu & ge varandra en extra kram nu och då

Kram
Anna N

Gilla

Otroligt vackert skrivet ❤ Beklagar sorgen och förstår precis vad du går igenom. Båda mina föräldrar gick bort precis så,en halv sekund, på olika sätt,alldeles,alldeles för tidigt.Det är precis som du skriver att allt huggs i sten. Tar slut.för alltid.Det är mycket som aldrig mer är. Men det kommer en tid efteråt, ganska långt efteråt, för det enda man kan ge sig själv är tid,oändligt mycket tid( sorgearbetet det går i etapper,framåt,bakåt,allt enligt dagsformen ) när man förstår ,lär sig acceptera, inser att allt inte tar slut ändå, för man lever vidare på nåt sätt och de med oss.Man tar de med sig på sin egen resa igenom livet. Man bär de med sig i sitt hjärta. De lever igenom oss. Och det är för alltid<3
kram på dig,Monica i Rom

Gilla

Fina kära Helena! Jag beklagar din stora sorg. Så overkligt och samtidigt tyvärr så självklar del av vårt liv. Att bli lämnade kvar och lämnas med en så stor saknad. Det enda som kan trösta är väl då de fina minnen man har kvar.

Så fantastiskt vackert du sätter ord på dina känslor. Mellan raderna känner jag er fina och varma familjekärlek.

Vill skicka mina största och mest stöttande kramar jag kan. Och ett hopp om att er sorg mynnar ut i fina minnen och en varm känsla av hopp. All kärlek till dig och de dina! ❤

Gilla

Kram till dig Helena ❤ Träffade ju honom i somras hos Gullmaj på hennes 80-årsdag.
Ta hand om er! Fint du skriver ❤
Ulrika

Gilla

Åh så ledsamt. Jag har ingen tröst att komma med men vi är alltför många som vet hur det känns att förlora någon alldeles för tidigt. Vi begraver min mamma på fredag, hon blev 68. Tyvärr är mina barn (10 månader och snart 3år) för små för att de ska minnas mormor.
All styrka!

Gilla

Åh vad otroligt sorgligt… Du beskriver känslorna så vackert så jag har tårar i ögonen… Jag är säker på att din pappa och Lillans morfar vakar över er och tittar ner på er från molnet med kärlek och stolthet! ❤️

Gilla

Fick äran att lära känna honom o är glad för det. Han var en väldigt fin pappa o morfar o jag förstår vilken hemsk tid ni har framför er?
Tänker på er o lider med er. Stor kram till er alla ???

Gilla

Sitter med tårarna som rinner nerför kinderna, en klump bröstet och tar in din sorg som känns ända in i min egen själ. Jag önskar så att det fanns ngt jag kunde säga som kunde göra det bättre, men inga ord förändrar. Som du skriver, imorgon, om 2 dagar, om 2 månader eller 200 år så är det ändå som det är. Det är fasthugget i sten. Men så är också er kärlek inom er familj, det känner man så starkt genom din text. Den binder er samman, genom livet, genom döden och upp till hålet i molnen där ljuset strömmar ner till oss på jorden. Skickar värme och stor kram till dig

Gilla

1 2

Add a Response

Your name, email address, and comment are required. We will not publish your email.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

The following HTML tags can be used in the comment field: <a href="" title="" rel=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <pre> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

%d bloggare gillar detta: