När man flyttar in i ett såhär gammalt hus, som är så eftersatt som vårt var, är det väldigt lätt efter ett tag att bara se allt som måste göras och glömma bort allt som redan gjorts.

Vi är verkligen inga sådana där klämkäcka människor som liksom står och målar listerna i vardagsrummet medan vi dricker lite vin och busar till det med varandra. Ni vet som en sådan där reklamfilm ungefär. Nej, i våra ögon finns ingen charm med att renovera ett gammalt hus (då menar jag själva renoverandet). Dels för att vi helt enkelt inte kan något om det och dels har vi varken tid eller lust.

För oss var det bara ett nödvändigt ont för att kunna bo i det här fantastiska huset överhuvudtaget.

Någon efterfrågade förebilder på trappan jag visade igår. Jag började leta och hittade ett gäng som jag skall visa er en annan dag. Men jag hittade också några bilder på den södra fasaden, den där syllen var rutten när vi flyttade in i april.

Den del av huset som hade tagits över av myror, träbockar och en massa annat snusk. Obehagliga känslor kom tillbaka från den tiden. Var så jäkla rädd då. Jag har nog aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Trodde att vi skulle få riva hela rasket…

Såhär såg det ut när vi började upptäcka omfattningen av det som vi inte trodde var så mycket. Det blev värre…

(Bruna kakelplattor hade satts fast med cement på väggen eftersom putsen bara rasade av all fukt…)

Hela fasade hängde i luften och det var hål rakt ned i källaren. Det gick inte att gå på golvet i delar av huset som fick stöttas upp och vi var förtvivlade.

Sedan hittade vi Johan och Johan tog hit Fredrik.  Fredrik och Johan kom som två räddande änglar. De gjorde inte som alla andra hade gjort, skakat på huvudet och sagt ungefär såhär ”Uj, uj, det här ser inte bra ut… huuuuuur skall vi lösa detta, det kommer att bli dyrt, om det ens går…”

Jag var på gränsen till nervsammanbrott och Fredrik och Johan tittade bara på det och sa ”Det här är ganska vanligt på såhär gamla hus. Det är inte så svårt att fixa. Det är lite pyssel, men visst kommer det att bli bra!”. Ni förstår själva! Hur skönt?

Fredrik och hans killar från Svanå bygg högg, sågade och snickrade. De visste precis vad de skulle göra, och det gjorde det bra. Så jäkla bra! De gjorde precis så som de hade gjort här för 103 år sedan, när huset byggdes.

De tog till vara det som gick att spara, använde de gamla järnbeslagen och tog inte bort mer än nödvändigt och tillförde inget annat material än det som redan fanns i byggnaden.

Och huset kände det. Det reste sig, och började sin resa tillbaka till den stolta byggnad Villa Skogsbrynet en gång varit!

Det sista som gjorts på fasaden, innan vintervila och väntan på putsjobbet till våren, är spikteglet. Nu i veckan kom de hit. De nya syllarna har klätts med traditionellt handgjort spiktegel. Spikteglet är handgjort på beställning åt oss. Det var lång leveranstid men nu sitter det där och vintern kan komma!

Kram kram

Helena