.

.

Vi gjorde oss av med de flesta spåren från 50-talet när vi flyttade in för snart 10 år sedan. Bland annat perspektivfönster, dörrhandtag och fönsterfoder byttes ut mot sådant som var mer 1904 då huset byggdes. Villa Skogsbrynet har ändå klarat sig förhållandevis bra genom åren och undgått de mest våldsamma typerna av renovering. 3 av de ursprungliga 5 kakelugnarna finns kvar och är intakta, renoverade och fullt funktionsdugliga. 1 är tyvärr helt borta och 1 är utriven och ersatt med en murad öppen spis som någon i modern tid satt in en gjutjärns-kasett i. Under lager på lager av olika material hittade vi den fina trappan med profilerade steg. Väggpanelerna i trappan och på övervåningen fanns också kvar från när seklet var ungt, och fick stå som modell för ytterligare väggpaneler i entréhallen.

.

.

Det som idag är kvar av 50 talet är fönster som gjorts om för att likna sekelskifte, stavparketter, några dörrar och så några garderober. Nu ska garderoberna bort. Dels är garderoberna apfula och dels har vi upptäckt att det blir varmt i dem när vi eldar. De är nämligen byggda mot en av våra 2 murstockar. Den värmen vill vi gärna ta tillvara bättre. Tidigare har vi typ bara eldat för mysfaktorn, men nu, när elpriserna rakat i höjden och vi står på tröskeln till vintern tänker vi oss att det kommer behöva eldas mer för att hålla värme i huset. Kanske framförallt på helgerna då vi är hemma mer. Vi har bergvärme, men trots det är det energikrävande och kostsamt att värma upp 260 kvadratmeter halvdragit sekelskifteshus. På lördag hämtar vi hem 5 kubik ved. Får se hur länge det räcker…

.

.

Men som sagt, först ska de här garderoberna bort och vi är så spända på ur det ser ut bakom och hur hallen kommer att te sig utan dem. Känns fint att bli av med dem. Vi har 3 rejält stora ”garderober” eller ”WIC”, en i varje sovrum, så vi har egentligen inget behov av utrymmet i dem ändå. Känns också som att hallen kommer att bli mer som ett rum när de försvinner. Ett rum som vi nu efter 10 år äntligen ska möblera. Har lite idéer om det 🙂

.

.

Kram Helena