.

.

Jag vet att det är nästan 2 månader sedan det var pinfärsk tidig sommar och pionerna blommade och spred sin prakt i våra trädgårdar. Måste ändå få visa er min skönhet såhär frampå sensommaren.

.

.

Jag skriver skönhet nu, men det var inte självklart tidigare. Den är donnan har nämligen varit sjukt svårflirtad. Planterade henne i en annan rabatt för säkert en 7-8 år sedan. Hände absolut ingenting. År efter år stack det upp några få spretiga blad ur jorden, men hon var inte ens i närheten av att blomma. Jag var tålmodig, och hade lärt mig att pioner kan ta tid och de gillar absolut inte att bli flyttade.

.

.

.

.

När ett antal år hade passerat var jag så trött på de där bladen som alltid kom, men aldrig gav något, så jag tänkte att ”nu struntar jag i vilket, nu får du flytta oavsett om du gillar det eller ej”. Flyttade henne några meter till en angränsande rabatt där jag lite på måfå grävde ned henne. Visste egentligen inte hur stor hon skulle bli eller något så placeringen blev kanske inte optimal.

.

.

Redan året efter flytten visade hon tydligt att ”här trivs jag”! Bladen blev höga och kom i mängder, och till min stora förtjusning smög sig till och med en liten knopp upp ur jorden. Spänningen var olidlig och jag såg framför mig en stor vit fluffig, ja ni vet en sådan där tokfylld gräddbakelse till pion… Men när knoppen äntligen brast blev besvikelsen total. Där bland de frodiga höga bladen uppenbarade sig en förvisso vit, men inte ens i närheten av att vara en fylld gräddbakelse-pion. Denna hade silkeslena kronblad i ett par lager i utkanten och i mitten fanns en stor yta med kycklinggula ståndare. Kul att den blommade men jag var inte imponerad…

.

.

.

.

Året därpå var knopparna fler och jag tog in dem som snittisar eftersom jag inte tyckte att de gjorde sig i rabatten. Men så kom sommaren 2022 och knopparna var fler än någonsin, och faktiskt, nu var vi så pass bekanta med varandra att jag kunde se skönheten i henne. De vita jättestora blommorna (närmare 15 cm i diameter) är så vackra där de vippar majestätiskt i vinden. Stjälkarna är stadiga och ger inte vika för varken ösregn eller styv kuling. Står där stolt medan växterna runtomkring lägger sig platt. I år pågick blomningen under bortåt 3 veckor skulle jag tro, och vi hann bli riktigt goda vänner. Önskar bara att jag hade valt platsen lite mer med omsorg, då den nu står lite tokigt för nära kanten på rabatten.

.

.

Namnet på denna svårflirtade pion då? Jan van Leeuwen och den tillhör släktet luktpion.

.

.

Kram Helena