• 

.

.

Gokväll i stugorna Här kommer en liten hälsning från ett snöigt och krispigt kallt Lofsdalen. Så underbart att slippa det där kompakta mörkret och det eviga regnet hemma i Västerås för en stund. Det verkar liksom aldrig ge med sig…

.

.

• 

• 

En liten tjej som är väldigt glad i att få hoppa i djupa snödrivor

.

.

I morse packade vi i alla fall bilen full med mat och lite kläder och så gav vi oss av till vårt andra hem uppe i Härjedalen. Alltid så skönt när man fått komma upp hit första gången på vintern när kylan slagit till, för att se att allt funkar som det ska i huset. Dessutom är det en dröm att komma upp hit om vintrarna nu sedan vi börjat anlita Lofsdalens Hustillsyn (finns nere i Karins Sporbod) för snöskottning och lite annat fix. Verkligen helt lovely med nyskottad väg ned till huset och aldrig mer pulsande i lågskor och jeans med iskall snö upp till midjan, haha! Dessutom tänder de upp utebelysning och några lampor inne vilket känns otroligt mysigt och välkomnande när man kommer upp sent på eftermiddagen eller kvällen.

..

.

• 

.

.

Tillbaka till det där att det är skönt att se att allt är ok när vintern kommit. Året efter att bygget var klart kom vi glada i hågen upp hit vid 21 tiden första lördagen på sportlovet, och det var 4 grader varmt i huset… Vilken panik! Vi hade en evinnerlig tur och fick tag på en rörmokare i Glöte som kom hit vid 22.30 typ. Han fixade efter en stund felet (tydligen bara batterierna i värmetermostaterna som hade demobatterier istället för riktiga) och så drog han i väg igen i den snöiga kalla natten.

.

.

• 

..

.

På söndagsmorgonen när vi enligt överenskommelse ringde honom för att berätta att stugan var varm och go, fick vi lustigt nog prata med hanns mamma… Hon berättade att medan han var på väg hem härifrån oss kvällen innan, hade vattnet gått på hans gravida flickvän. Så när han kom hem hade han bara stoppat in tjejen i bilen och kört i full fart mot Östersund och en mötande ambulans, och nu var barnet fött. Man kan nog säga att den sena graviditeten kan ha varit vår smala lycka, för hade de inte väntat smått kan man ju ta det för inte allt för otroligt att killen tagit sig en öl eller två på lördagskvällen och inte alls kunnat ratta bilen mot Lofsdalen sent på kvällen för lite jobb!

.

.

Kram Helena