.

.

Det här inlägget skulle jag ha skrivit för flera dagar sedan men tiden har inte funnits för det. Livet spinner på i en rasande fart och det gäller att vara närvarande i stunden tänker jag. Men men, nu sitter jag i alla fall här och tiden finns. Familjen sover, jag har lagt in en massa bilder i datorn och nu vill jag berätta för er om en liten resa vi, Tilda och jag, gjort. Framförallt sträcker sig den resan tillbaka en 3-4 månader i tiden, men tar man i lite så kan man säga att den började redan för 6 år sedan. Men då måste man som sagt ta i ordentligt, så jag håller mig mest till de senaste månaderna, månader som lett fram till den helt fantastiska helg som nyss passerat.

.

.

Alltså, vi köpte Shanaia, vår vita drömponny, för 2 månader sedan, och då hade Tilda knappt galopperat. I 6 års tid hade hon kämpat med sin rädsla för att rida. Hon ville så gärna, men vågade inte. Det blev lite skritt och trav på några olika ponnies emellanåt, men alltid slutade det med att hon blev superrädd och ville kliva av. Och så kom tårarna. Nu skulle man kanske kunna tro att jag som gammal hästtjej var den som drev på att hon skulle rida. Nix, så var icke fallet. Jag var sååå klar med hästarna, och egentligen mest livrädd för att hon skulle bli en ”hästtjej”. Farligt, tidskrävande, dyrt och allmänt no, no, BIG NO! tänkte jag och hoppades att hon en dag skulle komma på att hästar inte var hennes grej. Det blev inte så…

.

.

.

.

I februari i år kom vi till Näs Gård och fick börja ta hand om en snäll liten ponny som stod där. Hon fick rida den 1 dag i veckan under februari och mars och rädslan började sakta släppa och för första gången vågade hon galoppera. 10 meter. Tyvärr flyttade ponnyn därifrån efter det, och det blev mer tårar.

.

.

Nu började vi leta efter en ny ponny att ta hand om någon dag i veckan. Men nej, vi hittade ingen som passade. Så älskade vi ju att vara på Näs Gård också, och ville vara kvar där. Efter alla mina år med hästar tidigare i livet kände jag att, skulle vi hålla på med hästar så skulle det vara på ett ställe där hästlivet är bekvämt. Ett top-notch-ställe helt enkelt, med alla bekvämligheter man kan tänka sig. Ni vet, ridhus (Näs Gård har 2), bra underlag, paddock, fina omgivningar med bra ridvägar, skrittmaskin, fina hagar, fräscht stall, full service och möjlighet att köpa tjänster som mockning och annat. Viktigt också med vänliga människor och en skön stämning. Allt det hittade vi hos fam Behrens på Näs Gård. Nu var det bara P O N N Y N som saknades…

.

.

.

.

Någonstans i början av april, började tanken på en helt egen ponny att ta form. Vi pratade ihop oss här hemma och bestämde oss för att det faktiskt skulle passa med en egen häst i familjen. Efter lite letande och krokar ute, hittade vi med hjälp av Therese Behrens vår lilla stjärna Shanaia. En liten kritvit drömponny som gjort allt. Hon var  r u t i n e r a d, trygg, snäll, men i hetaste laget. Herre Gud, en het tävlingsponny var verkligen inte vad jag tänkt mig till vår dotter. Men… efter provridningen i Sollentuna var Tilda såld, och jag med. Mika Lund, Shanaias förra ägare, visade den lilla heta ponnyn som var som en liten racerbil i ridhuset, och jag kände hur svetten rann ned för ryggen. Hur skulle min lilla rädda nybörjartjej, som aldrig galopperat, kunna ratta den här glänsande Ferrarin? Tilda hoppade upp och började försiktigt skritta runt. Jag fasade för traven…

.

.

Men inget anmärkningsvärt hände, ingen häst som rusade runt utan styrning, inget barn som blev rädd och ville kliva av. Shanaia förstod direkt vad som var i görningen. Här har jag en liten oerfaren tjej, med stora hästdrömmar, på ryggen, bara att spela med och visa mig från min lite lugnare sida alltså. Fantastiskt, klart vi köpte henne!

.

.

.

.

Den 8e maj hämtade vi hem henne. En sååå stor dag för oss, ”Topp 3 bästa dagen i mitt liv” som Tilda uttryckte det. Första dagarna gick bra. Lite lite rädsla fanns fortfarande kvar där inne i henne, men den höll sig klädsamt på plats strax under huden. Så plötsligt en dag, från ingenstans, en liten katt som hoppade upp på en sten, en häst som steppade till och vips så var de där igen, tårarna och den förlamande rädslan. Jädrans skit tänkte jag, hur blir det nu? Vi kom överens om att hon skulle sitta kvar på hästen och bara göra precis det som hon kände sig ok med, även om det bara var att skritta på en liten liten volt precis där jag stod, långt bort från katten och stenen. Efter ett par minuter, ser jag hur ungen skänklar fram hästen i frisk trav och rider rakt mot stället där hästen blev skrämd. Utan ett ord rider hon sen fram och tillbaka, fram och tillbaka i både trav och gallop. Tårarna rinner men hon ger sig inte. Hon kom där och då på sitt helt egna sätt att möta och bearbeta sin rädsla och den där förhatliga känslan som hon brottats med så länge. Efter några minuter var hon klar, och efter det har vi inte sett skymten av någon rädsla.

.

.

Under den tid vi haft Shanaaia har jag tränat Tilda nästan varje dag hon ridit. Vi har inte blivit osams en enda gång och Tilda har varit otroligt målmedveten. Hon ska lära sig att rida, hon ska bli hoppryttare och hon ska tävla. Punkt. Jag har fått lägga mina rädslor bakom mig och många många gånger fått bita mig i läppen när jag känt att – Hey, ta det lite lugnt baby, du har bara ridit i några veckor! All träning har gett resultat och nu rider hon som om hon aldrig gjort annat, och dessutom… I helgen red hon sina första tävling!

.

.

Såhär furstligt bodde vi! Shanaia på Svärdsjö Ridskolas uppstallning och vi på Trollnäs Hotell och Vandrarhem.

.

.

Tilda och jag åkte tillsammans med min bästis och hennes dotter, tillika Tildas bästis, och flickornas ponnies till Svärdsjö för att tävla i 3 dagar. Första tävlingen för Tilda, lika bra att ta i med meeting direkt tänkte jag, haha! Blev som ett träningsläger med tillhörande semester liksom, så himla roligt vi hade! Shanaia skötte sig exemplariskt och tävlingsdebuten kunde inte börjat bättre.

.

.

.

.

Sååå stolt över de här två tjejerna som var sååå duktiga hela helgen! Heja heja, ni är bäst ♥ Och för den som är på jakt efter en fin c-ponny att plocka rosetter med, kan jag tipsa om den bruna skönheten Chloe som är till salu.

.

.

Klappen, och leendet på min lilla unge efter avslutad runda, obetalbart! Happy kid, happy mama!!

.

.

Och för att avsluta det här långa inlägget så måste jag bara få berätta om slutklämmen. Något helt sjukt faktiskt…

.

.

.

.

Ser ni vad som låg på biltaket när vi klev ut hemma på Näs Gård? Den skymtar även på bilden från Mc Donalds i Falun där vi helt ovetandes om det åt innan vi körde hemmat på söndagen. Det är Selma och Chloes pokal från vinsten i en av klasserna. Ja men hur sjukt är inte det. Hur fasiken kunde den ligga kvar i 14 mil???

.

.

En annan rolig sak i sammanhanget är att sist Sara och jag var iväg och tävlade på meeting med häst tillsammans (det var 20 år sedan), så var vi i Halmstad. På kvällen skulle vi in till stan och partaja lite, men när vi kliver ur bilen i stan, upptäcker Sara att hon glömt sin handväska i husvagnen vi hade hyrt för att bo i. Vi kör tillbaka till campingen och upptäcker när vi kliver ur bilen att den förbaskade handväskan har legat på taket hela tiden. Och så nu detta med med pokalen, vad är oddsen???

.

.

.

.

Kram

Helena