.

.

Jag är nu inne på min 5 vecka som tränande person. 5 dagar i veckan gör jag någon slags arbetsam fysisk övning. Det kan vara gymmet, styrketräning eller snabb gång på springbandet. Eller som i Lofsdalen, några timmar i slalombacken. I lördags passade jag på att springa 40 min ute medan Lillan värmde upp inför en handbollsmatch och i söndags promenerade Magnus och jag i rask takt, i spöregn, i ca 1,5 timma. Det viktiga är egentligen inte vad jag gör eller hur jag gör det, det viktigaste är ATT jag gör det.

.

.

Ni som läst här länge vet att jag inte alls är förtjust i att träna. Jag tycker faktiskt inte om det för 5 öre. Det är inte så att jag aldrig rört på mig, för det har jag. I större delen av mitt liv har jag hållit på med hästar, både på hobbynivå och så har jag haft det som mitt yrke i några år. Alla som håller på med hästar vet att det är hårt fysiskt arbete, och när jag jobbade med det var jag, har jag förstått i efterhand, superstark och väldigt vältränad. När det var som mest intensivt kunde jag mocka 18 boxar, rida 3-4 hästar + plus sköta fodringar, med tunga höbalar och fulla vattenhinkar etc, in och utsläpp i hagar osv på en och samma dag. Hårt fysiskt arbete från 07.00 till 22.00 på kvällarna var inte alls ovanligt. Så jag är inte en latmask i den bemärkelsen, jag gillar bara inte att träna för tränandets skull.

.

.

Ett av mina ”dilemman” har alltid varit att jag i princip aldrig behövt tänka på vikten. Hur mycket skräpmat (ffa chips, som är min last) jag än har ätit och hur inaktiv jag än varit, så har jag inte gått upp nämnvärt i vikt. Visst jag har kunnat pendla + – 5-6 kg emellanåt men det är inget som har motiverat mig att börja träna. Några veckor med strikt lchf kost har suddat bort de där extra kilona inför sommaren varje vår, så jag har aldrig sett min inaktivitet som ett problem förrän nu…

.

.

.

.

I november tog jag tag i träningen och började gå till gymmet som jag anmält mig vid redan i Maj (då tränade jag 1 månad innan semestern tog vid och jag tappade suget). Det utfördes diverse tester gällande kondition och styrka. Testresultaten visade att jag var tämligen stark, som en 35-åring (hur stark nu en medel 35-åring är), det som dock var bekymrande var min kondition som visade sig ligga i linje med en 70-årings. Visst det finns 70-åringar som är i otroligt fin form, men jag tror inte att de var dem jag jämfördes med. Att vara 46 år och jämföras med en 70-åring kan aldrig vara bra tänkte jag och började träna så smått. Motiveringen fanns där till viss del, men visst tränade jag egentligen mest för att alla andra gjorde det.

.

.

Efter några veckors träning blev jag sjuk. Jättesjuk. Influensan slog undan benen på mig och det tog oerhört lång tid för mig att bli helt återställd. Närmare bestämt 10 veckor. Det var lungorna som tog mest stryk och jag hade jobbigt med andningen på ett sätt jag aldrig tidigare hade upplevt. Jag var dessutom ofantligt trött och orkade ingenting. Jag beslutade till slut att uppsöka läkare för att kolla så att det inte var något allvarligt fel på mig som jag höll på att missa. Men nej, det visade sig bara att jag helt enkelt inte hade klarat av att hantera influensaviruset särskilt bra. ”Äldre personer och personer i riskgrupper kan dö av influensan, den är inte att leka med” sa doktorn allvarligt medan det enda jag kunde tänka på var att det är klart att jag drabbades av influensan som en 70-åring, för det var ju så jag var på insidan. Nu blev jag rädd. Det är klart att jag hade blivit mindre sjuk och tillfrisknat mycket snabbare om jag hade varit i bättre fysisk form.

.

.

Annonslänkar

Skönaste och snyggaste träningstightsen finns här (jag behöver fler!!!) och skorna finns här. Den vita tröjan är urgammal och ful, tänk så snyggt det skulle vara med den här tröjan till i stället!

.

.

De sista veckorna, innan jag var helt återställd, kände jag en intensiv längtan efter att röra på mig. Jag drömde om att få börja träna, att få ta hand om min kropp och aldrig någonsin igen bli i så dålig form som jag var. För första gången i mitt liv hade jag hittat den där motivationen som jag behövde för att uppskatta träning för träningens skull. Nu känner jag glädje i att röra på mig och träna. Glädje så till vida att det är helt fantastiskt att få vara frisk (jag har ju testat alternativet nu), att kunna röra sig obehindrat, andas friktionsfritt och inte ha ont någonstans. Vilken lycka och vilken gåva. Den gåvan ska jag ta hand om nu och göra allt som står i min makt för att få behålla.

.

.

Kram

Helena