Jag vet att ni är några som vet, men ni är nog många som inte vet också… att jag har precis nyligen inlett en ny karriär…

Har tidigare skrivit om den där saknaden efter att göra något ”viktigt”. Den där helt själviska sköna känslan som infinner sig när man vet att man har varit med om att skapa en skillnad, gjort gott och förbättrat något för någon. Den känslan som ofta infann sig när jag jobbade på sjukhuset, men som inte varit helt självklar sedan jag startade eget.

Det här är inget som har något med Florence Nightingale eller någon annan flummig känsla av att jag på något sätt skulle kliva runt här på jorden med ett starkt empatiskt kall i mig. Nej då, det är nog bara ett uttryck för mitt ego, som har behov av att vara med där det händer, och som gärna vill vara med och påverka också.

Jag har alltid haft åsikter, ofta starka sådana, jag har också alltid haft ett stort behov av att uttrycka mina åsikter, med blandad framgång som resultat. Med åren har jag förstått att man inte alltid måste uttrycka sina åsikter eller ”springa på alla bollar”. Det tog i runda slängar 40 år…

Om vi återväder till den där saknaden jag pratade om tidigare, så har den bara blivit mer och mer tydlig. Jag har likt farbror Baltazar funderat och funderat på vad som skulle kunna fylla det där tomrummet i mitt liv. Sjuksköterska var otänkbart eftersom jag vill fortsätta driva mitt företag och i och med det behöver frihet och flexibilitet vad gäller arbetstider. Jag har funderat på olika välgörenhetsprojekt, men då är de svårt att få betalt och jag har inte råd att bara jobba 50% med företaget och jobba gratis resten. Verkade svårt att hitta något passande alltså…

Men så en dag bara fanns ”mitt” jobb där, mitt framför näsan på mig!

Kristdemokraterna, som sitter i opposition i Landstinget Västmanland (min gamla arbetsgivare), sökte en politisk sekreterare på 50%. Jag kände direkt att det var där jag skulle jobba och ingen annanstans, förutom i Helena Köhl Home AB då förstås!

Så trots att jag inte hade minsta tillstymmelse till politisk erfarenhet sökte jag jobbet. Istället för en motion eller interpellation som jag aldrig skrivit i hela mitt liv (och knappt visste vad det var, i alla fall inte interpellation) så skickade jag in en inredningreportagetext jag skrivit, tillsammans med mitt cv. Jag berättade inte att jag sökt jobb för någon, inte ens för mamma och pappa, trots att jag vanligtvis är som en öppen bok. Jag genomförde två anställningsintervjuer utan att säga något om det heller. Efter några pirriga veckor fick jag till slut det där efterlängtade telefonsamtalet. – Vi vill att du börjar jobba för oss!

Ja, så var det med det och sedan 2 februari är jag alltså politisk sekreterare, och oppositionsråd Malin Gabrielssons högra hand och rådgivare, och det är sååå vansinnigt spännande och lärorikt, och jag kan bara inte fatta att jag inte började arbeta politiskt mycket mycket tidigare. Det var det som fattades, nu känner jag mig hel!

Nu får jag jobba med alla de saker jag älskar, både inredning fotografering och allt jag gör med det, men också med intressanta sjukvårdsfrågor som jag har skapligt mycket erfarenhet kring, efter mer eller mindre 20 år inom vården på ett eller annat sätt.

Jag ser det som att cirkeln är sluten och jag ser fram mot de fyra första åren (i opposition) med stor spänning!

I veckan var Malin och jag på Västerås slott och välkomnade vår nye landshövding på sin post. En helt vanlig dag på jobbet alltså… Eller inte? Hehehe

Kram kram

Helena