Att smycka väggarna i ett hem är sannerligen en konst i sig. Svårt svårt om du frågar mig.

Får ibland frågan – Vad ska jag ha på väggen, vad passar här? Jag brukar försöka vända på det och fråga – Vad gillar du, vad tycker du är fint?

Det jag menar är att många stirrar sig blinda på att tavlor posters och annat ska ”passa in” i inredningen och så glömmer de att titta på själva motivet. Är detta ett motiv som ger mig något, är detta ett motiv som tilltalar mig och gör mig glad, lugn, nyfiken eller kanske sprallig, eller vad det nu kan vara.

För mig är det viktigt att ha saker på väggarna som jag har någon slags relation till. Av den anledningen har vi inte så mycket på väggarna, men vi håller såsakterliga på att samla på oss saker vi gillar.

Jag har, kanske av naturliga skäl, en speciell känsla för fotokonst. Det tilltalar mig och det tycker jag är intressant.

När vi var i Lofsdalen senast surfade M runt på Lauritz och hittade ett foto som han gillade, han visade det för mig och undrade om jag kände samma sak. Absolut, sa jag, den är jättefin!!

Jag skrollade ned föra att kolla storleken och såg då att fotografen var Andreas Lundberg.

Ja men då blev det bara så extra kul, för honom ”hängde” jag med i tonåren! En jättegullig kille som jag minns som typ hur snäll som helst. De andra killarna i hans gäng var ganska tuffa, men Andreas var en rar pöjk!

Nåväl, kvällen gick och buden steg. M meddelade att – Näe, nu blir det lite väl dyrt… Så jag släppte det. Senare på kvällen  frågade jag, – Nå, vad slutade tavlan på? Han svarade, – Det var någon dåre som köpte den för X kr. – Ja men det var väl inte så farligt sa jag, synd att vi inte hängde på. Då blev det tyst, jag tittade på honom och han såg väldigt finurlig ut…

Nu hänger den där och är sååå fin!!

Kvinnor i motljus.

Kram kram

Helena