Jobbat uppkrupen i ett soffhörn här hemma idag.

Jag har tre texter till tre olika reportage som skall skrivas och ligger efter en del… Det där är lite typiskt mig, presterar bäst när jag har kniven mot strupen. Minns hur det var när jag pluggade på högskolan, gjorde alltid allt i absolut sista minuten och beundrade dem som planerade, hade karaktär och strukturerade upp sina studier.

Thats not me, I ain’t gonna happen… Men jag försöker verkligen, jag lovar!

Nu något annat

Vissa dagar, som idag, när jag sitter här i soffan och tittar ut över sjön, funderar jag verkligen över vad vi har gjort. Tänk om vi kommer att ångra oss något helt våldsamt när vi väl sitter där inne i vårt hus i stan. Den här utsikten kommer vi aldrig mer att få igen, never ever. När jag känner så, brukar jag gå in och kolla på bilderna från huset, kolla de grejer som vi först föll för.

Kakelugnarna till exempel, de är tre till antalet  och helt enastående tjusiga (tycker jag).

Här är den som står i Lillans rum. Den går i vitt rosa och guld, kan det bli mer tjejigt? Kolla förresten dörren till vänster, den leder till en walk in closet och den är i normalhöjd för en dörr. Tänk er då hur höga de andra dörrarna, pardörrarna, till höger är!

I vårt sovrum står denna, som var så hög att den inte gick att fånga på en och samma bild med iphonen. Den går i svagt grönt, lite blått och guld. Inredningen i rummet kommer att gå i färger som passar kakelugnen. Kanske blir det mjukt grågrönt och guld?!

När jag har kollat lite bilder brukar det kännas bättre och jag hittar tillbaka till den där behagliga känslan av det är något spännande på gång. Lite grand som en saga faktiskt. För visst har jag alltid drömt om att få bo i ett hus med kakelugnar, högt i tak och vackra pardörrar.

Ni får verkligen ursäkta mig om ni tycker att verkar lite mallig och verkligen bara upprepar mig om och om igen. Men jag är otroligt glad över detta skall ni veta! Dessutom är det som så att M bodde redan på Udden när vi träffades och jag flyttade in i hans hem. Så även om Udden efter hand har blivit lika mycket mitt som hans, så är detta det första huset vi tillsammans har valt ut och köpt. Ni fattar va, klart att det blir speciellt, det blir liksom VÅR grej!

Det var allt för idag! Ha en fin fortsättning på kvällen och ingen blir gladare än jag om någon av er kastar in ett litet hej i kommentarsfältet här i nya bloggen. Vet ju inte om ni hängt med mig eller ej, och känner mig lite ensam faktiskt.

KRAM

HELENA