.

.

Jag vet inte när det hände men plötsligt har jag bara en sådan otrolig längtan efter snötyngda grenar och dalande sagoflingor. Tidigare har jag alltid tyckt om snön i Lofsdalen, men inte i Västerås. Här har den bara varit lika med råkall kyla, igenisade bilrutor, hala vägar och brunaktigt snöslask. Nu bara längtar jag efter att snön ska få ligga kvar även här, att den ska bädda in min trädgård i sitt vita fluffiga täcke och försköna varje gren, rabatt och gräsmattsfläck. Kanske har det med åldern att göra, eller livssituationen? Jobbet kanske?

.

.

.

.

Jag vet inte vad det är, men jag gillar att se Villa Skogsbrynet omsvept och omhuldad av allt det vita. Kanske har det med att göra att det var såhär det såg ut när jag gled ned för den lilla vägen i mina klackskor en dag i december 2012, för att riva köpekontraktet vi skrivit med damen som bodde här. Vi hade inte lyckat sälja vårt hus och hade inskrivet i kontraktet att om vi inte lyckades med det, då skulle köpet gå tillbaka. Jag var så ledsen den där dagen och kunde inte hålla tillbaka tårarna när hon rev det där papperet – Jag skulle ju bo här!!! utbrast jag och hon höll om mig och sa att det blir nog bra ska du se… Några veckor och ett par resor senare köpte vi huset igen och då fick vi också vårt gamla sålt, så visst hade hon rätt. Det ordnade sig!

.

.

Huset var då i väldigt dåligt skick, det vet ni som följt renoveringsresan, men jag såg bara framför mig hur vi så småningom skulle fira jul i det gnistrande vita huset, och hur Lillan skulle komma ned för den stora vita trappan i en röd julklänning och svarta lackskor…

.

.

.

.

Nu är vi där. Huset är nästan klart, lite småfix finns kvar förstås, men på det hela taget är det mesta genomgånget och vi kan säga att vi är klara. Eller förresten, blir man någonsin klar med ett 118 år gammalt hus? Vet inte? Tror inte det…

.

.

Nu ska jag ta och göra mig i ordning för vid 14.00 ska jag möta upp Jonna, min ”styvdotter”. Hon letar lägenhet och vi ska kika på en liten tvåa som nu ligger ute till försäljning. Snart kanske vi bara är 3 som bor i det här stora huset…

.

.

Kram

Helena

.

.