.

.

Det är så svårt att få till den där känslan man upplever när man är här i huset, på bild alltså. Jag menar den där känslan av att man är ett med fjällen. Här är fjällvärlden och jag är liksom en del av den. Den är inte bara en kuliss utan vi är i ett totalt samspel vi är ett. Fattar ni?

.

.

.

.

På bild är fjällen så små och så långt borta. I verkligheten är de stora och mäktiga och väldigt nära. De omsluter oss och vårt lilla hus. De reser sina karga trädlösa toppar som en mur mot omvärlden. Här känner jag mig så trygg, så lugn och så långt bort från elände och allvar.

.

.

.

.

När jag var liten var jag en period väldigt rädd för att det skulle bli krig i Sverige. Jag kunde ligga sömnlös på kvällarna och fundera på vad vår familj skulle göra om det blev det. Min enda plan var att sticka iväg till en stuga i skogen där ingen kunde hitta oss. Jag funderade på vad vi skulle ta med oss. Mat och ordentligt med kläder var viktigt. Jag fann en trygghet i att jag hade klurat ut en ”plan B” och ju fler detaljer jag fick klart i min plan desto lugnare kände jag mig.

.

.

Det här är min plan B. Lofsdalen är mitt hideaway, här känner jag mig lugn och trygg. Konstigt egentligen eftersom Lofsdalen samtidigt är det enda stället i hela världen där jag och min familj drabbats av oberäknelig död och gränslös sorg. Det var ju här min älskade pappa dog plötsligt. Det var på sjön nedanför vårt hus han levde sina sista timmar och på stranden strax bredvid han kämpade sin sista strid mot ett hjärta som gjort sitt. Det var från fjälltoppen ni ser på sista bilden jag såg ambulanshelikoptern komma över sjön från öster, och det var där uppe jag skojade med M och sa – Oj, nu flyger väl mössan av pappa nere på sjön när helikoptern landar så nära där han sitter! Jag visste inte då…

.

.

Kram

Helena

.

.