Som sagt, helgen innehöll både jobb och trevligheter. Om jobbet var trevligt så det förslår, så var trevligheterna om än ännu trevligare. Är ni med?

På lördagskvällen gick vi på Kent-konsert i Gavlerinken och Herre Guuud vad bra det var ♥♥♥

Jag är i det närmaste musikanalfabet och lyssnar i princip bara på musik när reklamkanalerna skvalar på i bilen när jag är ute och åker. Med ett undantag, och det undantaget är just KENT.

Har lyssnat på Kent i 18 år och bara ääälskar dem!! M brukar spela Kent för mig på helgerna och när vi är i Lofsdalen (hahaha, ni hör ju, ”M brukar spela för mig”, dvs han sätter på musik eftersom jag aldrig kommer mig för med det själv). Sedan trallar jag runt och lagar mat och fixar och donar. När lugnet sänkt sig och Lillan somnat sitter vi uppe och smuttar på gott vin och lyssnar på Kent. Det är mitt bästa tror jag. M och jag och vin och Kent i högtalarna ♥

Vinet har jag iofs fått lov att reducera intaget av de senaste månaderna, men det är lika mysigt ändå.

Konserten var magisk och jag njöt varje sekund. Så sorgligt att det är slut sedan, Kent kommer inte finnas mer… Som tur är har vi biljetter till ännu en konsert innan det är över!

En bonus i helgen var att Kent bodde på samma hotell som oss. Men hallå blev jag något starstrucked tror ni?

Alltså kan man bli något annat när Jocke Berg i full ”rockstjärnemundering” (inklusive solbrillor) avslappnat knallar omkring i frukostmatsalen och slår sig ned på bästa utsiktsplats i foajén och sitter där i säkert en timma på söndag förmiddag.

Jag som är sådär oerhört svensk och väluppfostrad spatserar naturligtvis bara förbi ett par gånger och låtsas att jag är helt oberörd. Fast jag egentligen hade haft lust och springa fram och skrika som en 14-åring ”Snäääälla, kan jag få ta en selfie med dig?” eller åtminstone fråga om en autograf eller tala om hur bra konserten var dagen innan eller berätta hur mycket jag älskar deras musik och vad mycket den betyder för mig… Men så gör man ju bara inte, man tänker att man inte vill störa och verka galen. Och så tänkte nog alla på det där hotellet, för han satt där själv hela tiden.

Åhhh, vad jag ångrar mig… För jag tänker såhär… Om man nu är rockstjärna och inte vill bli sedd eller uppmärksammad (och vet att hela hotellet vimlar av folk som varit på ens konsert) kanske det smartaste sättet inte är att bära ett par mörka solbrillor (inomhus när det regnar ute), se extremt cool ut och sätta sig på bästa exponeringsplats där alla hotellgäster passerar hela tiden, och hoppas att ingen ska se en.

Alltså funderar jag på om han blev besviken att ingen av alla väluppfostrade hotellgäster gick fram till honom för att be om en autograf. Det kanske var det han ville? Kanske ville han sådär i bandets 11e timma känna den där rockstjärnegrejen med autografskrivande och galna fans? Inte vet jag, men jag ångrar i alla fall att jag inte bad om en gammal hederlig autograf, en selfie hade förmodligen varit att dra det hela lite för långt, men en liten autograf hade väl inte skadat i alla fall…

Kram kram

Helena