Hej på er, kul att ni kikar in här trots att jag inte hört av mig på tre dagar. Har inte orkat, har inte mått bra. Hormonbakfylla kanske? Från att ha mått som en prinsessa i några dagar, urstark och superglad att allt vänt – rakt ned i skiten igen skulle man kunna säga.

Hade nog varit bättre att jag aldrig fått känna på hur det ska kännas att vara frisk. Hade liksom glömt det, och nu känns sjukdomen så mycket värre.

Lördag förra helgen till och med i onsdags svävade jag på moln. Mådde så jäkla bra och bara kände hur det bubblade i mig. Nya idéer för företaget, längtan efter att gå ut, träffa kompisar, köra en romantisk datenight med M. Ingenting kändes omöjligt, precis så som större delen av mitt liv varit, förutom de senaste 1,5 året ungefär.

Levaxinet kickade in 24 tim efter första dosen. Min kropp måste ha skrikigt efter det. Migränen upphörde, overklighetskänslan lämnade min kropp och för varje timma blev jag klarare och klarare i knoppen. Jag kände det tydligt när jag vaknade ett par gånger under natten. Huvudet kändes lätt som en pingisboll och jag längtade efter att klockan skulle ringa.

Hela helgen dansade jag fram. Jag arrangerade blommor, lagade mat, smuttade på ett halvt glas vin, och jag hade ingen lust att gå och lägga mig fast klockan passerat 24. Precis som förr! Jag har alltid varit en kvällsmänniska som älskat att vara uppe på nätterna. Att jobba natt har aldrig varit något problem, och känslan när hela familjen sover och snusar på övervåningen och jag är ensam uppe och ”pysslar med mitt” är oslagbar, det har jag saknat så galet mycket det senaste året.

Sedan kom veckan och jag började jobba. Fasiken vad kul det var! Kontoret på Landstinget fick sig en makeover, något jag tänkt göra i 1,5 år utan att orka ta mig för… Nu hämtade jag nya tavlor från konstarkivet, allt i glada pigga färger, en bekväm fåtölj fick flytta in, jag tog tag i en massa papperssortering osv. Flygande fläng, hej och hå! Jag började kolla runt efter en lokal till Helena K Home AB. Jodå, jag ska expandera och behöver en lokal att arbeta från. Ett stycke megastyling gick av stapeln och det var så roligt att jobba och göra fint.

När torsdagen kom, kom också huvudvärken tillbaka… Jag hade en vän här på förmiddagen och kände hur den lilla djävulen började komma krypande in i mitt huvud igen. Tog en migräntablett, en timmas sömn, och så var jag på benen igen inför ett viktigt möte kl 14. Efter det började tröttheten tränga sig på. Glasbubblan runt mitt huvud slöt sig i samma takt som paniken kom rusande.

NEJ! Jag vill inte tillbaka in i skiten igen!!

I fredags bröt jag ihop i bilen på väg hem från affären. ”Jag är så djävla trött och nu är det helg och jag vill fixa mys, men jag orkar knappt köra hem…”.

”Det kan ta ett år innan du hittat rätt dos” säger de. Jaha, ett helt jäkla år?! Jag har inte tid med ett år! Jag måste bli frisk nu! Jag har grejer att göra förstår ni.

Det hade alltså varit bättre att jag aldrig fått känna av den där friskhetskänslan för en vecka sedan. Då innan, när jag inte visste annat, var det bara att mata på, jobbet måste bli gjort liksom. Nu känns det som att jag inte orkar streta mer med varje symtom som ger sig till känna. Jag vet liksom att det är sjukdomen som gör det. Innan kunde jag alltid skylla på något – sovit för lite, sovit för mycket, ätit för dåligt, rört mig för lite, druckit vin, stressat, jobbat för mycket osv. Det var saker jag kunde ändra på, dvs det fanns hopp om förbättring. Nu vet jag att det inte spelar någon roll, jag måste bara vänta, vänta tills medicinen är rätt inställd, och det är jobbigt för jag är sjukt otålig…

Kram kram

Helena