Fick träningskläder i morsdagspresent, nu ska de användas!

.

.

Jag ska börja träna!

.

Jag kommer att göra det i min takt, och jag kommer att göra det när jag själv vill, kan och känner att jag har tid. Men jag kommer i alla fall att göra det – Träna!

När jag för 13 år sedan träffade M, var jag fit, stark och tränade bortåt 5 dagar i veckan. Livet såg liksom lite annorlunda ut då. Jag pluggade på högskolan, hängde med mina kurskompisar (som var typ 5-10 år yngre äv vad jag var), bodde i en liten etta och jobbade extra som både kassörska, städerska och hästskötare. När jag inte jobbade eller pluggade eller festade för den sakens skull (det var ganska mycket sådant) då tränade jag. Hade ingen annan än mig själv att tänka på. Det här låter ju väldigt hurtfriskt, mycket mer hurtfriskt än det egentligen var, för jag hade inte tränat så himla länge, 1 år kanske, innan det hade jag aldrig satt min fot på ett gym. Och så rökte jag också, inte så mycket, men ändå…

M spanade jag in på krogen och på gymmet (men det är en annan historia) och i början när vi var tillsammans tränade vi ganska mycket ihop. Jag slutade röka bara några veckor efter att vi träffats. Det vart för krångligt att alltid vara nyduschad när vi sågs. Jag vågade inte avslöja att jag rökte, men så en dag när jag var ute och gick med hunden, och rökte, ringde han och bad mig hämta honom på en bilverkstad. Då fick jag problem. Skulle jag hinna hem och duscha, eller skulle jag åka till den där bilverkstaden och avslöja mig? Jag körde hem som en galning, slängde mig i duschen och lovade mig själv att detta var sista gången, nu fick det räcka med rökning för min del.

Nåväl, träningsivern höll väl i sig ett år eller två efter att vi träffats, sedan blev det inget mer av med det för min del.  M har alltid hållit sig i form, mer eller mindre i alla fall, men jag har rätt och slätt blivit en soffpotatis som gjort några halvhjärtade försök att komma igång. Problemet har nog varit att jag varje gång tagit i så jag spytt, satt ouppnåeliga mål och sedan blivit besviken när det skitit sig. Känner någon igen sig?

Så ska det inte bli den här gången. Nu ska jag i princip bara tänka att all träning som blir av, är bra träning. Håller ni med mig? Inte tappa lusten för att jag inte ser några resultat och framför allt och kanske viktigast, inte jaga några resultat över huvud taget utan jaga sköna investeringar i mig själv och mitt välmående.

Imorgon ska jag förresten prova yoga tillsammans med en kompis som hållit på länge! Lite yoga och lite träning på gymmet i Landstingshuset, det blir bra det.