Alltså det finns saker som man gillar, och så finns det saker som man blir sådär vansinnigt kär i, ni vet sådär så man bara inte kan släppa tanken på att man måste ha ett någon gång i livet.

PK 61 med glasskiva som vi har i Lofsdalen var en sådan sak.

Varje gång jag såg det i en tidning eller något stack det till i hjärttrakten – måste ha ett sådant någon gång. Funderade ibland ”kanske ska jag sticka till Norge och jobba några veckor så att jag kan köpa ett, eller finns det något annat här hemma som jag kan sälja för att kunna köpa ett”…

Ett nytt var aldrig aktuellt, men ett på auktion fanns de i alla fall inom räckhåll.

Så kom den där dagen när vi hade bestämt oss, vi skulle ha ett och vi hade en gräns för vad det fick kosta.

Jag skulle till Stockholm och satt på tåget när auktionen löpte ut, så jag fick köra på telefonen… Ett bud, ett motbud, ett till bud och fasiken också, där kom ett motbud till. Minns inte riktigt hur många gånger detta hände, men plötsligt där och då kom det inga fler bud, och jag var dessutom en bit från taket vi hade satt upp!

Bordet var mitt! Tjoho vad glad jag var, och ni kan ju bara gissa hur skönt det var när jag fick bekräftelse på att det faktiskt var mitt. Jag menar, där i tåget som susade fram, det hade ju kunnat gå hur som helst med uppkopplingen och allt.

Så kan det gå!

Kram kram

Helena