Fattar knappt att det där är jag. Det känns som i ett annat liv och en annan tid. Om 2 månader är det 3 år sedan jag sövde min sista patient och lämnade operationskliniken bakom mig för sista gången.
Ibland saknar jag det, men oftast inte.
Knäpp som jag är så kan jag ibland helt spontant sakna kickarna, de där adrenalinkickarna man fick när det hettade till, när det gällde på liv eller död (man måste nog förresten vara lite speciell och ha jobbat med akutsjukvård för att förstå just den biten…).
Det är de där situationerna då hjärtat bankade hårt inne i bröstkorgen, hjärnan gick på högvarv och minsta felbeslut man fattade kunde få ödesdigra konsekvenser. Situationerna när man jobbade superintensivt i ett stort team, med ett enda gemensamt mål – att få patienten att överleva. Det är de situationerna som jag nog egentligen var ganska rädd för, när jag jobbade där, som jag vid första tanken saknar mest idag. Kanske saknar jag dem för att jag ”förskönar” minnena av dem, eller så var jag tuffare och mer kompetent än vad jag kan minnas idag.
Ibland saknar jag förstås också mina fina jobbarkompisar. Men det jag saknar mest, på riktigt längst in i hjärtat, är känslan av att jag faktiskt gjorde något bra och viktigt om dagarna. Det där med att göra något viktigt, det gnager i mig mer och mer… Vad tillför jag världen nuförtiden egentligen?
Det jag gör nu handlar mycket om yta och illusioner, om att plocka fram det vackra i hem, bilder, texter och hos människor jag fotar. Det kanske är viktigt det också, men det finns så många andra som gör det så mycket bättre än jag, så behövs jag ens? Behövs jag i en värld som vimlar av duktiga inredare, stylister, fotografer, skribenter och bloggare?
När jag jobbade på sjukhuset gjorde jag samma saker som alla andra i samma yrkeskategori, men jag kunde erbjuda något helt unikt, jag kunde erbjuda mig själv! Det jag gav mina patienter kunde ingen annan leverera, för det var en del av mitt hjärta, mina ord och erfarenheter, min empati och mitt engagemang. Det jag levererar nu är det något unikt? Nej inte det minsta.
Det jag gjorde då var viktigt för många. Det finns människor som dött, och det sista de såg i livet var jag som höll dem i handen. Det finns människor som alltid kommer att minnas mig eftersom jag var den som tröstade dem då de stod inför avgrundsdjup sorg, eller gav dem den efterlängtade sprutan med smärtlindring, eller delade glädjen med dem efter en lyckad operation.
Men det finns också arbetsgivare som minns mig för att jag aldrig kunde hålla truten på mig när jag tyckte att något var fel. Det finns kollegor som minns mig för att jag ibland var osmidig och för hård. Det finns säkerligen en och annan patient som kommer att minnas mig med avsmak, i resten av sitt liv, för att jag kanske fattade ett felaktigt beslut eller svarade på en fråga på ett ogenomtänkt sätt. Det beklagar jag, men det går inte att gardera sig ifrån.
Skillnaden på då och nu, bortsett från det absolut uppenbara, är att jag då gjorde avtryck på andra människor genom att bara vara mig själv. Idag känner jag inte att jag gör några bestående avtryck hos människor jag möter, jag gör ju bara det som förväntas av mig och sedan glider jag vidare, obemärkt. Här på bloggen förser jag er med bilder och korta texter av valda delar av mitt liv, men gör jag några bestående avtryck. Ger jag er något ni kan ta med er resten av ert liv? Nej, troligtvis inte, och det kan jag sakna.
Jag saknar att få ge av mig själv, saknar att göra gott och kämpa för att någon skall få det lite bättre, ha lite mindre ont, vara lite mindre rädd och få lite mer livskvalitet. Det kanske är av helt egoistiska skäl jag känner så, jag vet inte. Men den där känslan man har i kroppen när man går hem från jobbet en dag, och vet att man gjort sitt bästa och kanske förbättrat livet en smula för en medmänniska, ja den är oslagbar, den går inte att mäta och den kan inga sålda inredningsreportage i världen ersätta (eller, ok då, skulle väl vara ett till Sköna Hem i så fall då, hihi).
Kram kram
Helena
Drömhus 
Du gör avtryck hos mig, inte bara genom dina bilder och texter här på bloggen och i olika tidskrifter, utan för att du känns som en härlig och varm person som jag skulle gilla i det verkliga livet också.
Kram Victoria
GillaGilla
Vilken himla fin text! Tack!
Kram
Helena
GillaGilla
Hej Helena!
Jag håller med föregående talare, vilken fin text!
Men, visst gör du intryck, glöm inte det. Jag går in på din blogg i stort sett varje dag och förundras över era två hem, hur fint ni har det men det är också spännande att få följa era projekt. För allt är ju inte perfekt från början, eller ens perfekt när det är klart. Det är det jag tycker är så bra med din blogg. Det behöver inte vara perfekt, så länge det känns bra och är på rätt väg. Det och din ”ärlighet” i dagens ”konsumtionshysteri” tycker jag känns befriande.
Jag tycker att ditt karriärbyte är väldigt modigt och själv blir jag väldigt taggad av att läsa om hur du bytte karriär och vågade ta steget till att bli egen företagare. Det om något är väl viktigt? Ja, kanske på ett annat sätt än ditt tidigare yrke men minst lika viktigt!!
Så glöm inte det, var sak har sin tid och vad är det som säger att du inte kan byta karriär igen framöver? Visserligen hade jag tyckt att det var tråkigt att inte kunna följa dig här på bloggen men oavsett vilken som blir din nästa karriär har du ju alltid kvar förmågan att skriva om det, ta fina bilder och förmedla en känsla. Det är det inte alla som har. Sedan vad du väljer att fokusera på kan ju vara vad som helst! :o)
Själv har jag funderat mycket över begreppet att ”vara sitt jobb” den senaste tiden. Det blir kanske lätt så kan jag tänka mig när man som du valt att göra ett av sina intressen till sitt yrke. Men jag tycker att du gör det fantastiskt bra så kör så det ryker!!
/Linda
GillaGilla
Tycker det är underbart att du gör denna reflektion som representant för en bloggvärld som i mångt och mycket handlar om yta. Du har självfallet lite av en unik position med tanke på att du faktiskt tidigare arbetat i ett yrke som verkligen handlar om liv eller död, men jag tycker personligen att många bloggare skulle kunna göra betydligt mycket mer för att använda sina varumärken och göra skillnad för någon som verkligen behöver det. Keep up the good work!
GillaGilla
Mig gör du glad nästan varje dag. Min arbetsplats handlar mycket om misär och elände så att besöka din och flera andra bloggar ger balans i tillvaron. Flärd har också sitt berättigande.
GillaGilla
Men åååhh, vilka jobbiga känslor, fast samtidigt fina. Ja, visst har man ett oerhört viktig roll och uppgift som sjuksköterska och liknande. Att skyffla siffror hit och dit, som jag gör, kan man ju också verkligen ifrågasätta nyttan av (även om min roll bl a är att se till att lagar följs i koncernen). Man kan ifrågasätta kläddesigners, det duger väl med samma design jämt?! Egentligen. Man kan ifrågasätta resebolag. Det duger väl bra att vara hemma och spara på miljön. Egentligen. Osv osv.
På nått vänster fyller nog de flesta ändå nått slags behov. Och i kristider så väljer människor ändå att behålla konsumtion av nöjestidningar, bio, middagar ute m m.
Sist men inte minst vill jag bara säga att du nog gör avtryck och intryck på många. Du känns väldigt genuin, trovärdig och förmedlar visst nåt unikt.
Kram Lena
GillaGilla
Fin och klok text. Och vi är många som inte gör någon direkt skillnad för världen i våra jobb. Man kan nog känna så både som brevbärare, kassörska och kontorsanställd – trots att de flesta ändå behövs. Post och fungerande affärer för mat och kläder är ju viktigt! Jag tänker att det är häftigt att du har fått känna som du gjort, och levt i hetluften, inte så konstigt om du saknar det ibland. Vi får se vad du kommer fram till men din blogg är uppskattad ska du veta!
http://www.amamma2.wordpress.com
GillaGilla
Vilka ord , wow , mäktigt !! Fint att du delar med dig av dessa inre tankar. Jag är helt övertygad om att vi alla är viktiga och gör skillnad för någon och i världen 🙂 Skillnaden är nog bara den inre känslan och även reaktioner runt omkring. Här inne räddar du ju inte liv , men skänker en stunds njutning och ger inspiration , nog så viktigt i vardagen idag 😉 Du kanske inte får halleluja – reaktioner på varje inlägg direkt 😉 men dina besökare visar ju på att du är viktig för dem / oss 🙂 Även att leverera reportage och bilder är ju viktigt för dem som får detta 🙂 och du har vid överlämningen även gjort ett bra jobb . Däremot så tror jag att du personligen kanske behöver nåt mer att bita i , men i denna bransch , nåt som ger större adrenalin – kickar 😉 Kolla dig omkring och fråga dig vad som går utanför din ” comfort – zoon ” i fotografi och inrednings – världen , så har du kanske svaret 😉 Kram o tack för en bra blogg ♥ Monica i Rom
GillaGilla
Jag förstår vad du menar. Jag har själv haft ett yrke där jag haft förmånen att kunna påverka och där jag försökt att göra skillnad för dem jag mött, varje dag.
Har sett det som ett stort privilegium. Nu har jag ändå valt att kliva åt sidan.
Uttrycket, allt har sin tid, stämmer verkligen.
Däremot tänker jag ofta på mötet med människor i vardagen, tror att vi kan göra skillnad på ett sätt som vi kanske inte tror är så betydelsefullt.
Enkla saker, bemötande, lyhördhet, attityd, ta sig tid att lyssna, ett vänligt ord, etc.
Jag tror att du har stora möjligheter, med erfarenhet av ditt tidigare arbete och din personlighet, att nå människor på ett avgörande sätt, även i en miljö som känns mer flashig än sjukhusmiljön.
Människor med behov finns alltid runt omkring oss, även där vi minst anar.
Inredningsintresse och den förmåga just du har fått är också något att förvalta.
Inget är viktigare än det mänskliga mötet, i vilken miljö det än må vara, och jag tror att du stora möjligheter att påverka, men på ett annat sätt än tidigare.
Den dag du ev ska byta inriktning så kommer säkert din magkänsla att leda dig.
Gillar din blogg!
Kram!
GillaGilla
Så himla fint skrivet! Griper verkligen tag i en.
Jag som varit svårt sjuk (leukemi) vet vilken otrolig insats ni i sjukvården gör. Och jag har träffat så många fantastsika människor i vården..
Ha en fin kväll!
Kram Anna
GillaGilla
Modiga fina Helena! Du delar med dig helt osjälviskt av de där tankarna och funderingarna som vi så många går okring och bär på tror jag.
Jag gör det iallafall.
Det ska stort mod och ett varmt hjärta till för att kunna sänka garden så som du gör i detta inlägget.
Jag gillar det du gör skarpt så för mig får du hemskt gärna fortsätta att förgylla vår tillvaro med vacker inredning och inspiration.
MEN, det är det liv och du som ska känna dig tillfreds.
Kram Anette/Inredningshjälpen
GillaGilla
Jag tror faktiskt Helena, att genom att du reflekterar och sätter ord på dina känslor så gör du ett avtryck i dig själv. Och det är det viktigaste. För är man sann mot sig själv så avspeglas det också utåt och ger avtryck. Visst är styling- och bloggvärlden ytlig många gånger men om man reflekterar över det man gör och varför så tror jag att man kan vända det till något gott som också behövs i den här världen. Jag tror att det handlar mycket om att man är medveten om vad man gör och varför och att man gör det ansvarsfullt. Så länge man gör det så tror jag att det är betydelsefullt det vi alla gör i den här världen!
Kram Cathrine
GillaGilla
Du (precis som alla andra människor) är unik!! Du spelar roll för oss alla som läser din blogg varje dag även om du inte räddar våra liv! Vad gör jag, jo jag säljer inredning och räddar definitivt ingen men jag kanske förbättrar någons dag ibland genom ett leende, hjälpa någon hitta och present, inspirera någon och det är precis det du gör! Bidrar till att göra dina läsares dagar lite bättre! 🙂 sedan har du, precis som jag det bästa ”jobben” av dem alla! Du är mamma! Du har skapat och formar liv! 🙂
Kram
GillaGilla
Så utrolig gode tanker – og så flott skrevet. Du er flink med ord, Helena.
Jeg har fulgt deg I mange år fra sidelinjen uten å kommentere (eller kanskje èn gang for mange år siden) – men idag kan jeg ikke la være å gi deg rosende ord. Jeg har sluttet å lese mange blogger fordi det er et evig statusjag med saker&ting, ferier, klær, trening…. din blog er klok og jordnær selv med den profilen du har. Og idag rørte du meg veldig! Vi bør all ta oss en slik tenkepause – stoppe opp en stund å tenke etter hva vi vil bidra med.
Takk!
GillaGilla
Satt lite och suckade över all yta och så kom det här. Fint skrivet!
GillaGilla
Jag halkade in på din blogg när jag googlade fönsterrenovering. Läste din text om arbetet som anestesisjuksköterska och blev väldigt berörd, för du fångade så precis vad det handlar om att arbeta inom vården. Jag är själv sjuksköterska, och sen ett år tillbaka barnmorska, och jag kommer nu alltid tänka på vad du skrev när jag går till jobbet – att jag ger mina patienter något unikt – jag ger mig själv. Så himla fint och bra och sant. Tack.
GillaGilla
För mig är du och din blog unik. Den ger mig vackra bilder och styling-uppslag jag inte ser ngn annan stans och du är samtidigt ärlig och ifrågasättande. Om du vill påverka mer skulle du ju kunna använda bloggen för mer ‘politiska inlägg’ a la Underbara Clara. Det finns också många andra sätta att positivt influera andras liv; bli fadder, bjud hem en invandrar familj i din omgivning, stöd läkar utan gränser/naturskyddsföreningen eller you name it.
GillaGilla