God morgon!

Täppt var det här, men jag klagar inte, allt gick bra ändå. Vad gick bra, tänker ni?

Jo, ni förstår, igår hade vi Cirkuskalas för 18 st barn i storleksordningen 5 år och uppåt…

Jaha, tänker ni igen, det var väl inte så märkvärdigt? Nej, förvisso inte, OM inte själva festfixaren några dagar innan kalaset drabbas av århundradets förkylning, blir sängliggande OCH tappar rösten helt och hållet!

Ni förstår själva att det inte är ett helt optimalt läge… MEN, det gick alltså bra ändå, för festfixaren var förstås inte själv, utan vi var ju ett helt team, med sambo, två tonårsstyvdöttrar och så farfar då, som lånade ut hem och trädgård till festligheterna (byggställningarna på vår egen tomt hade allena kunnat vara värsta attraktionen för en massa småungar på kalas, så det betackade vi oss för!).

Solen strålade från en molnfri himmel och alla barnen var så uppspelta och glada. De mumsade sockervadd och popcorn och glass. De rockade rockring och blåste såpbubblor. Vi hade tuggummi-regn och klubb-träd och heliumballonger. Och så den gigantiska hoppborgen då förstås.

En ren fröjd att se dem, de skötte sig så bra alla duktiga ungar!

Clownen gjorde ett grymt jobb och vår lilla snart 6 åriga Cirkusprinsessa (vi kalasade lite i förtid eftersom vi drar till fjälls nästa vecka), var hur happy som helst!

Fick en kul kommentar från en gammal gammal vän, som jag inte träffat på massor av år, på Instagram igår kväl. Den löd:

Och du som tyckte att det räckte med saft och bullar!!!!!

Japp, det hade det säkert gjort också. Små barn har inga förväntningar eller högt ställda krav på kalas. Det var nog snarare så att JAG tyckte att det var helt våldsamt roligt att ANORDNA det hela!

Eller kan det möjligtvis vara så att jag sa det där med saft och bullar INNAN jag fick barn själv? Haha, jag är ju i så fall inte sämre än att jag kan ändra mig!

Kram kram

Helena