Helgerna avlöser varandra, men imorgon blir det ett litet inhopp på kontoret för kära M, ogillar redan tanken… Jag älskar när vi är tillsammans allihopa och har alltid separationsångest när det är dags att bryta upp från semestrar och liknande.

Men men på tisdag får vi rå om varandra igen. Stockholm väntar och där blir det megamys utan att behöva tänka på matlagning, partyfixande (inte för att det är så himla tråkigt men ändå) och annat som annars hör nyår till. Bara slappa och bli uppassad, skööönt!!

Här hemma har vi efter julledighet och några sjukdagar för M:s räkning dragit igång en aningens källarmakeover. När vi köpte huset var det första jag tänkte på när jag klev ned i källaren, tortyrkammare. Hugaligen vad läskigt det var där nere…

Stora delar av källaren grundmålades i vitt innan vi flyttade in (hade aldrig gått ned där annars…), men när arbetet med syllen drog igång blev hela källaren att likna vid en krigsskådeplats så det blev aldrig något mer gjort åt den då. Allt blev kaos och en, ursäkta uttrycket, sjujäkla röra.

Under hösten lät vi hantverkare fixa  tvättstugan där det hoppade grodor och var allmänt ”så fruktansvärt otrevligt”, så där är det vitt och fint och rent nu, men resten… Suck!

Lillan har haft en kompis här hela dagen och de har lekt toppenbra. Det är bara så skönt och kul när hon har någon att leka med, ensambarn ni vet (systrarna är ju stora). Tänk så mycket man får gjort när kidsen leker för sig själva och har kul!!

På eftermiddagen tog vi en prommis till lekplatsen här bredvid medan M började med att grundmåla trappan ned till källaren. Gosh, vilken skillnad det blev!! Nu är det bara resten kvar, haha!

 

Där nere finns fem stora rum, två skall bli förråd, ett är tvättstuga, ett pannrum/hobbyrum och ett skall bli vinkällare. Så nu googlas det vinkällare för fulla muggar här hemma. I källaren skall vi faktiskt försöka göra det mesta själva. Det är ju i princip bara målning och inte så supernoga är det heller.

Det kostar en slant att renovera gamla hus så nu känns det som att det är dags för oss själva att kavla upp ärmarna…

Kram kram

Helena