Ni vet hur lätt det är att ta allt för givet. Att faktiskt aldrig ens tänka tanken att livet inom loppet av några sekunder kan förändras och bli helt annorlunda.

Det händer oss alla av och till tror jag, ända till den dag då motsatsen plötsligt bevisas. När vi blir varse hur skört ett liv är och hur vansinnigt fort det kan gå. På och av, inget mellanläge…

Jag tror att jag blivit lite bättre på att vara tacksam över livet och vad det ger mig sedan pappa dog. Lite mer ödmjuk inför det faktum att vi lever här och nu. Det blir ingen repris så det är lika bra att göra rätt från början.

Gör det där du vill göra nu, det är inte säkert att du kan göra det sedan, chansen kan gå dig förbi. Fånga tillfällena i flykten när de kommer till dig, det tråkiga, det du måste göra, det kan du göra senare.

Igår hade jag vänt upp och ned på huset, minst sagt, när plötsligt både mamma och min syster dök upp här hemma. Världens goaste och bästa mamma med nykokt äppelmos, och klyftade frysta äpplen i ett gäng påsar, och så syster yster med den största blombuketten (räckte till två stora uppsättningar).

De skulle åka till mormor och morfars grav i Fläckebo och plantera blommor. Jag kände då ett så stort behov av att vara med mamma och min syster, så jag bara släppte allt det tråkiga med städandet och tvättandet här hemma, och åkte med dem. Att huset var upp och ned när jag kom hem 2 tim senare och det var lördag kväll det spelade faktiskt ingen roll. Jag fick tillbringa lite tid med de bästa, och så hade jag de ljuvligaste blommorna att dekorera med på nattkröken när allt var klart…

Kram kram

Helena