Vad skulle jag möjligen kunna skriva om en dag som denna, förutom om det fasansfulla terrordåd som utspelades i Paris igår.

I stunder som denna, och tyvärr allt för många liknande situationer de senaste åren, känns allt annat så litet och så meningslöst att slösa ord, tid och tankekraft på.

Kanske är det fel eller dumt att tänka så, kanske är det första steget till reträtt eller till att faktiskt se slaget förlorat. För det är just det här de vill åstadkomma, terroristerna. De vill med sin skräck och sitt våld begränsa människors frihet att agera utifrån egna värderingar och hjärta. De våldför sig på människor och nationer för roffa åt sig en makt de inte har rätt till – autonomin – självstyret –  människors rätt att själva bestämma över sina liv, tankar och gärningar.

Vi måste samla oss, vi måste bekämpa ondskan i världen med kärlek och ännu mer kärlek. Vi måste krama våra barn ännu hårdare, öppna våra hjärtan ännu mer och inte låta ondskan förvrida våra huvuden.

Idag går mina tankar till alla de barn som igår kväll miste sina föräldrar, till alla de föräldrar som miste sina barn, till alla de som miste en älskad livskamrat och till alla de vars liv, inom loppet av några sekunder, ändrade riktning och aldrig mer blir vad det en gång var. För dem blöder mitt hjärta idag.

Med vördnad och stor ödmjukhet inför livet,

Helena