Vi bor verkligen mitt i stan, 7 min promenad ner till citykärnan, men det känns faktiskt inte så.

Här är det lummigt och grönt och lugnt och skönt. Ingen genomfartstrafik, eftersom vi är sista huset på gatan, alla höga träd, parken och det faktum att vi bor uppe på ett berg, gör att inga ljud från stadens brus når oss här. Det är banne mig knäpptyst. Rådjur, harar, ekorrar och så förstås våra utrotningshotade grodor och salamandrar trivs lika bra här som vi gör.

Precis nedanför vår tomtgräns ligger ett vackert villaområde som ibland känns lite ”bortglömt”. Vårt hus hörde till det området en gång i tiden, men sedan flyttades ingången till vår tomt till andra sidan, och plötsligt hörde detta hus till området ovan. Man kan nog säga att vi ligger precis på gränsen mellan två områden faktiskt. Området här nedanför är bara två korta gator stort, och när man promenerar där känns det lite som att tiden stått stilla bitvis. Några av de stora fina villorna är omsorgsfullt renoverade, andra är det inte. Några nya har tillkommit och några riktigt gamla står kvar. Många har utsikt över ån som rinner precis nedanför, andra har fantastiska trädgårdar, lite hemliga sådär. Vackert är det och som sagt, så känns det som en lite bortglömd del av Västerås.

Kram kram

Helena