Ni vet Dagg, den där fina vasen från Svenskt Tenn som alla har utom jag?

Jag kommer aldrig att köpa den, för jag har redan min egen Dagg, den finaste vas jag kan ha. Min helt underbara vas från mormor och morfars hem, som jag nästan aldrig vågar ha framme. Jag är så vansinnigt rädd om den.

Det lustiga är att jag inte har några minnen alls av den, jag såg den aldrig hos dem när de levde, och det är det som gör den så värdefull för mig.

Mormor gömde nämligen undan alla vackra saker de hade.

I det stora skåpet inne i ”finrummet” fanns fantastiska skatter. Underbart porslin, vackra handblåsta glas, silverbestick och en massa andra vackra saker. Men sakerna användes aldrig, de plockades aldrig fram ur skåpet. Tillfällena var aldrig fina nog…

Jo förresten, till jul, då fick en del av sakerna komma fram. Men jag var ganska liten, när vi började fira jularna hemma hos oss istället för hemma hos mormor och morfar, så det minns jag knappt. Minns bara lite, minns de slipade handmålade glasen som var så delikata att dricka Hallonsoda, Pommac och julmust ur.

Men jag minns inte vasen. Alltså måste den ha varit för ”fin” för att ta fram. Och eftersom jag aldrig såg den medan mormor levde, hann jag heller aldrig fråga henne om den innan hon dog.

Om den var värdefull för min mormor så är den det också för mig!

Kram

Helena