Nu händer det grejer…

Entrédelen som fram till nu haft träpanel, kommer att få puts och på så vis integreras mer i resten av huset.

1910, när huset byggdes var där en glasveranda och entrén var på andra sidan huset. Men någon gång under husets 104 åriga historia har alltså den fina glasverandan täckts över och blivit en träpanelsförsedd entré.

Även om vi inte har möjlighet att återställa glasverandan, så kommer i all fall ”utbyggnaden” nu få samma fina puts och mönster som övriga huset!

Kram kram

Helena

Om vi säger såhär, det är inte bara suuuperkul att rusta gamla hus, det vet ni som följt mig det senaste året om inte annat.

Överrakningar av det mer nedslående slaget avlöser varandra, om man har otur, och virveln i botten av plånboken är inte att lajja med alla gånger.

Men det är roligt också, vansinnigt roligt och man gläds något enormt åt varje framsteg. För varje ny detalj som faller på plats får man en kick och känner att, oj vad huset förtjänade detta, och jag själv med för den delen 🙂

Vad döljer sig bakom dörren?

Jag ska inte dra någon jobbig lista på det vi gjort och inte gjort, men en sak som absolut finns kvar är de tre hemlighusen…

Här finns tre wc fördelade på två badrum och en gästtoalett.

Stora badrummet igenbommat!!

Ett av badrummen och gästtoaletten bommade vi igen samma dag vi fick nyckeln.

Vi använder alltså bara det ena badrummet, det på entréplanet. Just det badrummet är byggt för några år sedan, så det är väl ok, även om det inte är i vår smak och av varianten ”gå in och backa ut”. Mig stör det inte särskilt mycket, men M hävdar att han får bulor i pannan varje gång han böjer sig fram för att tvätta sina fötter…

Jag hade hellre lagt pengarna på en pool och ett läckert poolområde i trädgården, än att fixa det stora badrummet på övervåningen. Men med tanke på hjärtats ständigt återkommande bulor i pannan, kanske det är bäst ändå att vi tar tag i badrummet nästa år.

50 eller 60-tal kanske?

Här är en mäklarbild, från när vi köpte huset, på en del av det stora badrummet på övervåningen. Det är ganska stort ca 12-15 kvm med ett fönster. Som jag sa, vi bommade bara igen det när vi fick nyklarna, och jag vägrar mer eller mindre gå in där… Brukar tvinga in M för att fylla på i vattenlåsen med jämna mellanrum.

Senaste renoveringen måste var gjord någon gång på 50-60 talet och jag tror att vi kommer att behöva karva ur det likt man gör med en cheddarost innan återuppbyggnaden kan börja. Vi vill kanske inte ens veta vad som döljer sig under alla plastmattor och betonglager.

Men men, en vacker dag kommer Villa Skogsbrynet att få det fina marmorbeklädda badrummet hon förtjänar!!

Kram kram

Helena

Tålamod är inte min bästa gren och att vänta på saker kan jag nästan må fysiskt dåligt av, även om det blivit bättre med åren.

När vi köpte huset för drygt ett år sedan ville jag att allt skulle bli klart på momangen. Det är ju naturligtvis inte möjligt då allt tar tid och allt kostar pengar, en massa pengar, to be totaly honest with you…

Mycket blev klart innan vi flyttade in i april, så vi slapp bo i renoveringskaos och med gamla ytskikt osv, men mycket var kvar att göra också. En del klarades av under sommaren och hösten och en del småfix betades av under första delen av vintern. Sedan har vi pausat i några månader. Så skönt!!

Men nu är det då dags att ta tag i det verkligt stora grejerna igen. Först ut är fasaden. Den gamla kalkputsen är täckt med ett tunt lager cementpust som skall skrapas bort. Förmodligen någon som gjort en quickfix inför en försäljning eller något, och nu måste det alltså väck.

Sedan kommer vi att köra varianten ”bomlagning” (eller vad det nu hette) dvs, man lagar de ställen där putsen är skadad, i vårt fall ganska stora partier, och så målar man hela kalaset när allt är klart. Vi har tagit in flera olika offerter och räknat och jämfört och kommit fram till att denna variant är mest ekonomiskt försvarbar. Att knacka ned hela putsen och börja om från början, som en slottsputsare tyckte, skulle kosta närmare en miljon kronor, vilket vi tyckte kändes en aning svettigt…

Den utbyggda delen, som inte är en senareutbyggnad utan hör till det ursprungliga huset, har träfasad men nu ska även den bli putsad. Det kommer att bli så fint. Sedan ska förstås alla stuprännor bytas mot nya vita sådana. Granitgrunden ska blästras och bli gnistrande och fin igen.

Som sagt, tålamod är inte min bästa gren, så jag hoppas bara att allt detta nu går fort och framför allt att inga konstigheter upptäcks…

Kram kram Helena

Hittade ingen riktigt bra bild, och har inte hunnit fota heller, men här ser man ganska bra en stor förändring i vårt kök.

Öppningen in till vardagsrummet och våra nyinsatta altandörrar. Detta är en ganska gammal bild så golvet är som ni ser inte målat, det är det ju nu. Vitt för er som inte vet.

Förebilden är en mäklarbild från prospektet när vi köpte.

Känner man igen sig??

Kram

Helena

Jag fick ett önskemål om före och efterbilder från vår renovering, och er önskar är givetvis min lag! Handen på hjärtat så har jag väl varit ovanligt dålig på just den biten, med tanke på att mycket av den här bloggen bygger på just renoveringen av huset…

Jag är fortfarande kvar i Sigtuna så jag har bara mitt något decimerade arkiv att tillgå (tömde datorn för inte så länge sedan). Men några bilder har jag hittat och klippt ihop.

Först ut blir då delar av köket.

Grunden i köket var jättebra, men färgerna föll oss inte på läppen. Köket målades svart (grrr, ni vet hur det gick med det) och väggarna vita.

Teglet runt vedspisen målade jag själv vitt en kväll, och några månader senare gav jag mig, med rollern i högsta hugg, på golvklinkersen.

Resultatet – tipp topp och lång över förväntan. Golvet var det tänkt att vi skulle byta, men nu är det ingen panik med det, såhär kan vi ha det i alla fall ett par år.

På to do-listan står också att byta granitskivan mot en i marmor. Men det blir längre fram det med.

Kram kram

Helena

Sigtunastiftelsens Hotell och Konferens är precis ett så avkopplande och inspirerande ställe som jag trodde att det skulle vara! Ett perfekt ställe att samla ihop sig och tokproducera på.

Ett avbrott på några timmar blev det idag då jag for in till Stockholm på ett kundbesök. En fantastiskt vacker sekelskiftesvåning i Wasastaden skall inredas från scratch och ägarna fick nycklarna idag. Behöver inte säga att det är ett otroligt roligt jobb va?!

När jag gick där med hantverkarna fick jag verkligen båden en och två flash backs från vår egen renovering. Tänk så fort tiden går och tänk så snabbt man glömmer.

4 mars förra året fick vi nycklarna till Villa Skogsbrynet och dagen efter drog renoveringen igång.

Var länge sedan jag kollade på de här bilderna. Tänk så mycket som hänt sedan dess…

Nu skall jag ta och sova lite så att jag orkar jobba imorgon.

Kram kram

Helena

Vissa dagar går jag runt och tittar på allt som INTE är gjort här hemma. Dörrhandtagen, delar av källaren, badrummet och sådär. Så känns det som att det aldrig kommer att bli klart…

De dagarna borde jag titta tillbaka i mina arkiv, dvs datorns bildbank, och titta på allt som är gjort och hur huset såg ut när vi köpte det.

Som tex fönsterpartiet med balkongdörr på övervåningen.

Fönstren var fula och i förfärligt dåligt skick, så vi beställde nya fina spröjsade och ny dörr förstås. När det var dags att plocka ut de gamla och sätta i de nya upptäcktes att hela väggen var rutten…

Bara att riva mao. Då höll jag på att bryta ihop, igen.

Men snickarna löste det också, och vi blev nöjda och glada tillslut.

Det enda jag ångrar, eller ångrar är kanske fel ord, snarare tycker är synd, är att vi inte visste det där med väggen innan. Då hade vi beställt ett jättefönsterparti som hade täckt HELA hålet det blev i väggen.

Nu hade vi ju redan beställt fönstren, de stod liksom bara där och väntade så de fick lov att bygga en helt ny vägg att sätta fast fönstret i…

Nu måste jag verkligen hoppa i säng, så bilder på det färdiga resultatet får ni se nästa gång vi ses.

Natti natti

Helena

Nu börjar allt ”det stora” (förutom fasaden och ett jättestort 60-talsbadrum, men det är ju peanuts, inte sant?), bli klart här i Villa Skosbrynet och vi kan snart ta itu med de små fina detaljerna. Som kobran tex.

M är så rolig, jag hade inte tänkt så mycket på det faktiskt, men han retar sig på den. Kobran i köket alltså!

Visst håller jag med honom om att det skulle vara betydligt mycket roligare med en kran i koppar eller mässing eller åtminstone en annan form, men då skulle jag direkt vilja ha en porslinsho också…

Såhär är det mest hela tiden när man renoverar. En sak byts ut och då blir en annan sak genast för gammal, för sliten, för ful eller för oduglig. Det finns liksom ingen ände på det…

Kram kram

Helena

När man flyttar in i ett såhär gammalt hus, som är så eftersatt som vårt var, är det väldigt lätt efter ett tag att bara se allt som måste göras och glömma bort allt som redan gjorts.

Vi är verkligen inga sådana där klämkäcka människor som liksom står och målar listerna i vardagsrummet medan vi dricker lite vin och busar till det med varandra. Ni vet som en sådan där reklamfilm ungefär. Nej, i våra ögon finns ingen charm med att renovera ett gammalt hus (då menar jag själva renoverandet). Dels för att vi helt enkelt inte kan något om det och dels har vi varken tid eller lust.

För oss var det bara ett nödvändigt ont för att kunna bo i det här fantastiska huset överhuvudtaget.

Någon efterfrågade förebilder på trappan jag visade igår. Jag började leta och hittade ett gäng som jag skall visa er en annan dag. Men jag hittade också några bilder på den södra fasaden, den där syllen var rutten när vi flyttade in i april.

Den del av huset som hade tagits över av myror, träbockar och en massa annat snusk. Obehagliga känslor kom tillbaka från den tiden. Var så jäkla rädd då. Jag har nog aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Trodde att vi skulle få riva hela rasket…

Såhär såg det ut när vi började upptäcka omfattningen av det som vi inte trodde var så mycket. Det blev värre…

(Bruna kakelplattor hade satts fast med cement på väggen eftersom putsen bara rasade av all fukt…)

Hela fasade hängde i luften och det var hål rakt ned i källaren. Det gick inte att gå på golvet i delar av huset som fick stöttas upp och vi var förtvivlade.

Sedan hittade vi Johan och Johan tog hit Fredrik.  Fredrik och Johan kom som två räddande änglar. De gjorde inte som alla andra hade gjort, skakat på huvudet och sagt ungefär såhär ”Uj, uj, det här ser inte bra ut… huuuuuur skall vi lösa detta, det kommer att bli dyrt, om det ens går…”

Jag var på gränsen till nervsammanbrott och Fredrik och Johan tittade bara på det och sa ”Det här är ganska vanligt på såhär gamla hus. Det är inte så svårt att fixa. Det är lite pyssel, men visst kommer det att bli bra!”. Ni förstår själva! Hur skönt?

Fredrik och hans killar från Svanå bygg högg, sågade och snickrade. De visste precis vad de skulle göra, och det gjorde det bra. Så jäkla bra! De gjorde precis så som de hade gjort här för 103 år sedan, när huset byggdes.

De tog till vara det som gick att spara, använde de gamla järnbeslagen och tog inte bort mer än nödvändigt och tillförde inget annat material än det som redan fanns i byggnaden.

Och huset kände det. Det reste sig, och började sin resa tillbaka till den stolta byggnad Villa Skogsbrynet en gång varit!

Det sista som gjorts på fasaden, innan vintervila och väntan på putsjobbet till våren, är spikteglet. Nu i veckan kom de hit. De nya syllarna har klätts med traditionellt handgjort spiktegel. Spikteglet är handgjort på beställning åt oss. Det var lång leveranstid men nu sitter det där och vintern kan komma!

Kram kram

Helena

Men det kommer att bli bra!

Jag är övertygad om att det kommer att bli bra, även om det ser ut som, ursäkta uttrycket, skit just nu. Fasade är riktigt illa där an. Flera vändor av dåliga renoveringar med betongputs och annat elände sitter uppe på väggarna. På vissa ställen har bitar ramlat ned och allt är smutsigt och fult.

Men till våren mina vänner, då skall Villa Skogsbrynet återfå sin forna glans och bli vit och fin. Egentligen är det lite fel, för det krävs inga större efterforskningar för att inse att huset en gång i tiden, då det uppfördes, var vaniljgult åt det gula hållet. Ni vet lite sådär kaserngult. Men näe, jag vill inte ha ett gult hus, jag vill ha ett vitt hus och detta har nog varit vitt de senaste 50 åren i alla fall, så vi kör på det.

Ha en riktigt fin lördag!!

Kram kram

Helena

Köket är fint, men det är väldigt halvklart. Saknas lister och knoppar bland annat. Öppningen in till vardagsrummet fanns inte när vi flyttade in så den behöver lister både inne i köket och in mot vardagsrummet. Dörrarna, både den i köket och dubbeldörrana i vardagsrummet, eller det är faktiskt den dela av vardagsrummet som skall bli matsal på sikt, skall få smygar och lister de med.

Knopparna, fina Juliaknoppar från Stilbeslag, ligger här och väntar på att skruvas upp i veckan. Jag hade tänkt att göra det själv men hittar banne mig inte laddaren till borrmaskinen. Den är väl slängd den med, vid flytten… (en annan historia som jag berättare en annan gång). Nu kommer det några killar till veckan och gör det istället och samtidigt skall de mäta hur mycket lister som  skall beställas.

Nejhej, hörrni, nu är det dags för mig att hoppa i duschen. Idag skall jag fota reportage, tjoho vad kul! Vi har planerat detta i typ ett och ett halvt år och nu äntligen blir det av. Galet vackert hus där världens piffigaste tjej med sanslös stylisttalang och hennes proffsbildsredigerande sambo bor. Borde inte kunna bli fel, bara jag sköter min del av det hela rätt!

Kram

Helena

När man har såhär mycket som skall fixas på ett hus känner i alla fall jag att det lätt kan låsa sig. Vet liksom inte vart man skall börja, vad skall prioriteras och vad kan vänta? Varje gång jag i början funderar på att göra något så kom jag på minst tio andra saker som kanske var viktigare och så struntade jag i alltihopa istället. På så vis blir ju inget gjort…

Tillslut bestämde jag mig för att nu kör jag bara. Det som faller mig in för stunden får det bli! För hur det än är känner vi alla till det där med många bäckar små osv. Gör man lite här och där blir det väl klart så småningom.

På tomten stod en ensam grindstolpe i buskarna (typiskt en sådan där lågprioriterad sak egentligen). När buskarna försvann blev stolpen ännu ensammare. Den är gjuten på plats så det verkar vara typ ganska svårt att få bort den, alltså får den stå kvar. Tanken är att vi skall plantera buskar längs den lilla grusvägen, fram till ”stolpen”.

Grindstolpen var överväxt med mossa och såg himla trist ut. Jag tog och gjorde ren den och sedan målade jag den helt sonika vit. Ok, jag håller med er, det kanske inte blev supersnyggt med mönstret som framträder på stenen, men det är bättre än innan i alla fall. Tänkte att jag skall ta och be muraren som skall fixa fasaden nästa sommar att dra på ett varv puts på ”stolpen”.

Kram kram

Helena

Ok, en sak kan jag lätt konstatera. Det blir inga pengar kvar av det vi trodde att vi skulle spara in på mindre bilåkning. ”Vinsten” går oavkortat till spontana restaurangbesök, glass i mängder och en och annan fika! Plus minus noll alltså, men tänk så mycket trevligare och miljövänligare än en massa bilåkande 🙂

Kanske är det nyhetens behag (kan ju alltid hoppas det med tanke på att vågen visar en svag kurva uppåt…) och snart är väl ordningen någorlunda återställd igen.

Västerås har verkligen fått ett uppsving på krogfronten. För några år sedan fanns en, max två, ställen med självaktning i denna stad. 2013 har vi plötsligt så många trevliga ställen så det kan vara svårt att välja. Trevligt! I fredags testade vi en ny spansk tapasbar. Riktigt mumsigt var det även om det där med spansk nog bör sättas inom parentes, för inte var det mycket till riktig spansk mat inte. Men men, det spelade ingen roll för gott var det hur som helst och hela familjen knatade proppmätta hem därifrån i skymningen. Inte förrän dagen efter kom vi på att vi på fredagen hade 10 års jubileum och kanske borde ha firat det 🙂 Så kan det gå!

(Köksbordet får stå i tv:rummet fram till att köksgolvet är fixat)

Annars har helgen ägnats åt en del jobb för min del. Igår skrev jag reportagetexter och idag har jag gjort en mäklarfotografering. Sedan har vi haft en rad trevliga besök minsann. Jag började just att undra vart alla människor, som sagt att de skall hälsa på oss bara vi flyttat in, tagit vägen…

Här hemma har elektriker och snickare satt upp takrosetter och lampor. Äntligen, vi har haft det lite mörkt!

Lillan kan jag berätta, hur nöjd som helst med flytten. I huset som som ligger bredvid vårt (jag står på vår trappa och fotar), på vår lilla gård så att säga, bor en liten tjej som är ett par år äldre än Lillan och de leker så bra ihop! Här är dessutom toppen för barn att vara. Vägen är långt bort och vår lilla grusväg, den som syns i bild, leder ju bara till oss och grannen. Fritt fram för bus och fri lek alltså!

Kram

Helena

Sakta men säkert går det framåt med kartonger och möblering och inboande och allt sådant. Ibland känns det som att jag bara flyttar runt alla kartonger till olika rum, men räknar man dem blir de faktiskt mindre till antalet för varje dag!

För att man skall stå ut har vi övervåningen som en frizon, inga kartonger i sovrummen och garderoberna, där måste det vara lugnt och städat så att vi kan hämta kraft någonstans.

Vid närmare eftertanke är det faktiskt egentligen bara stora vardagsrummet och mitt kontor som fortfarande härbärgerar några kartonger och lite löst plock just nu. Vi väntar fortfarande på att takrosetterna skall målas så att vi får sätta upp våra lampor. Sedan skall tv:n upp på väggen också.

Två tavlor har vi spikat upp idag, en i hallen och en i det som skall bli ”matsal”.

Sådär ja, det artar sig, eller hur?!

Imorgon kommer VLT hit för att göra ett reportage om att renovera gamla hus, så ikväll har jag färgat håret. Skall till frissan, men inte förrän den 15:e, och efter all flytt, renovering och annat hysteriskt den sista tiden har jag inte haft tid att fundera så mycket på hur jag ser ut. En snabb blick i spegeln i morse avslöjade att jag på sisådär en 3-4 veckor förvandlats till ett åkerspöke, hua! Nu är håret i alla fall färgat tack och lov. Med lite plattång och smink skall jag väl kunna se skaplig ut när de kommer tänker jag.

Natti, natti!

Helena

Som jag berättade för någon dag sedan upptäckte vi att vårt hus var mer allvarligt skadat än vad vi visste om. Sjukt rädd kan jag säga att jag blev av den vetskapen… Tror att jag skrev det den gången också. När man upptäcker något sådant som denna typen av skador, slås benen undan för en en smula. Man oroar sig för att man inte vet om det går att laga, hur mycket kommer det att kosta, är det mer, osv? Sedan återstår oron över att man inte skall få tag på rätt yrkesfolk för uppgiften.

Vem kan byta en syll och rädda ett bjälklag på ett 100 år gammalt hus liksom?

Efter grävning.

Bakom det blå skynket är eländet…

Baksidan är nu dränerad och allt gammalt bös är borta (grunden till en entré dök upp under den gamla otäcka altanen). På bilden nedan ser man hur det såg ut innan vi började gräva. En gammal stenbelagd altan, som låg emot den helt oskyddade syllen (syll är själva timmerstocken som ligger på grunden och som hela huset vilar på så att säga).

Före grävning

Om ni tittar till höger ser ni en liten bit av källarfönstret som sticker upp. Huset har som sjunkit ned i jorden genom åren så knappt inget av den vackra granitgrunden syntes på den södra sidan. Titta nu på den övre bilden så bra det blivit när vi sänkt marknivån till den ursprungliga. Så ser det ut på de gamla ritningarna som jag fått tag på!

Runt ”halvmånen” skall vi anlägga en mur som skall sticka upp en bit ovan kanten/gräset plus eventuellt en liten häck.

När det gäller syllen och bjälklaget har vi efter en tids letande hittat så rätt! Killar som verkligen vet vad de pratar om. Ni vet riktiga timmermän som inte tittar på vårt hus och skakar på huvudet. Istället säger de – Det här är ganska vanligt på gamla hus. Vi har gjort sådana här jobb förut, det är inget konstigt, det är lite pyssel men det går att fixa! Precis vad en halvhysterisk bloggerska, på gränsen till nervsammanbrott, behöver höra.

Jag menar titta hur vårt fina hus ser ut under den ”blå kjolen”.

Ser nästan tandlöst ut… Man kan ju bli nervös för mindre eller hur?

Kram

Helena

Nu har vi bara ytte pytte lite grejer kvar ute på Udden. Ni vet lite utekrukor, ett par gamla däck och lite sådant skrot, sedan är hela vårt bohag mycket mycket hårt beskuret och flyttat hit in till stan. Jag måste erkänna att jag inte är sådär vansinnigt bra på att slänga saker. Min mormor, hon sparade på allt, mamma hon kastar allt och jag har definitivt fått en släng av mormors hamstrande manérs…

Men nu jäklar har vi kastat, oj vad vi har kastat, skänkt bort och sålt. Eller egentligen inte sålt något ännu, eftersom vi bara har stuvat in en massa grejer på Selstor som skall säljas. Men huvudspåret har i alla fall varit att inget får komma in i detta hus som inte vi båda gillar. Allt halvnött, halvfult osv har åkt till återbruket. Det har ibland känts jobbigt för en ”samlare” som mig, men till syven och sist har jag faktiskt upplevt det som en befrielse! Det kan aldrig vara hälsosamt att omge sig med så mycket saker som inte används eller ens gillas.

Här hemma finns nu bara saker jag kan titta på och tänka, ja den är riktigt fin, vad glad jag blir av att ha just den grejen!

Trots att det fortfarande finns en massa kartonger med ouppackade grejer så börjar hela hemmet redan att kännas så himla mysigt. Här kommer vi att trivas och få det så himla bra. Jag tror att det fantastiska ljust här inne gör mig gott. Nästan som ljusterapi faktiskt! Någon frågade vad vi målat med för färg. Obruten vit färg rakt igenom, väggar lister, paneler och tak alltihopa! Nöjd? Jajjamensan!!

Kram

Helena