.

.

Holla!

.

.

Först tänkte jag Törs jag visa mig själv uppställd i bikini på bloggen? Sedan tänkte jag som Helena 15 år Nej vad skämmigt!!! Efter det tog jag mig en funderare på om jag verkligen vill vara som Helena 15 år, och så bestämde mig för att det vill jag absolut inte. Något måste ju för sjutton ha hänt på 26 år.

.

.

Alltså, jag vet att jag inte är överviktigt på något sätt. Ser mig själv som en högst normalviktig (om det nu finns något som anses som normalviktigt) 46 årig kvinna. Jag har lite mage som inte riktigt matchar de slanka benen och den förhållandevis lilla rumpan. Brösten kunde förstås vara lite fylligare men annars tycker jag nog att delarna är väl avvägda i förhållande till varandra – och ändå känns det skämmigt!

.

.

Vänta nu, vad var det där…???

.

..

.

.

 Lite mage som eventuellt inte riktigt matchar de slanka benen och den förhållandevis lilla rumpan. Brösten kunde förstås vara fylligare, men annars tycker jag nog att delarna är väl avvägda i förhållande till varandra…….. Säger vem??? Enligt vilken mall då???

.

.

Det är ju inte klokt! Oavsett hur vi ser ut så jämför vi oss med andra. Andra som är smalare, kraftigare, längre, kortare, mer vältränade, har plattare mage, längre ben, större bröst osv osv. Varför gör vi det? Hur har det kunnat bli så?

.

.

Bikinitopp från Cubus här (de har erbjudande om 3 för 2) och bikinitrosor på rea från Lindex här (adlinks).

.

.

Jag har inga komplex för min kropp, men ändå så väljer jag bilder med ”rätt vinkel” till inläggen här i bloggen, håller in magen på stranden (och på de här bilderna), undviker kläder där midjan markeras och tycker att det är skämmigt att visa upp mig i bikini på bild.

.

.

Jag måste sluta upp med det och istället vara superglad åt att just jag fick den här fantastiska kroppen. .

.

..

Den bär mig varje dag utan att konstra och den gav mig det bästa jag har i världen – en välskapt dotter, Lillan. Den är mjuk och varm och go, och kräver inte mycket av mig. Den åker lite upp och ned i vikt, men inte mer än att jag kan hantera det utan att plåga den nämnvärt. Vi är sällan osams trots att jag inte sköter om den särskilt bra. Jag har inte tränat på 10 år (förutom en månad i maj) och äter på tok för mycket chips och annat skräp. Den är stel som ett kassaskåp men gör inte ont. Den fungerar precis som den ska trots att jag varken investerat tid eller pengar i den – den är helt enkelt en superkropp!

.

.

Jag borde alltså vara själaglad för att den är min och känna enorm stolthet istället för en aning skämmighet när jag visar upp den.

.

.

Så får det bli, stolthet är det nya svarta!

.

.

Kram

Helena

.

.