.

♥ Från mig till dig ♥

.

”Yolo (you only live once), ”Carpe Diem”, ”Om morgondagen vet vi inget”, ”Man ska var rädda om varandra, man vet aldrig hur länge man får ha varandra”, ”Det är bäst att leva i nuet”. Fram till i onsdags i förra veckan var det bara ord för mig, ord som jag ändå någonstans trodde att jag förstod innebörden av. Jag gjorde inte det, men jag gör det nu.

Tänk det är så märkligt, jag har gått omkring i 44 år och trott att ”det händer andra, men inte mig”. Det trots att jag i många år jobbat inom vården där döden och dess nyckfullhet ständigt gör sig påmind på ett eller annat sätt.

Man rusar på i livet och tar det för givet, till en dag då det plötsligt och skoningslöst går upp för en att gränsen mellan liv och död är så hårfin att det i många fall är omöjligt att se att slutet är nära. Slutet kan lura bakom hörnet, i nästa minut, och du har absolut ingen som helst aning om att det nalkas där.

Det kommer ingen varning, inga tecken, det är ingen startsträcka det är bara ett slut. Ett tvärt slut utan återvändo. Svart eller vitt. På eller av. Det finns ingen tid för att göra om. Historien huggs omedelbart i sten och sedan är det över. Det kommer ingen del 2.

Del 1 av filmen är så dålig och handlingen är så snabb att ingen förstår vad som händer. Man känner sig bara förvirrad och man går igenom handlingen gång på gång. Man lägger pussel och letar efter bitar som saknas. Måste få ihop bilden, måste förstå. Men man förstår ändå inte. Inte ens när den sista biten är lagd förstår man att detta har hänt och det är för evigt.

Det är såhär det är nu och om 2 dagar och om 2 månader. Till och med om 20 år är det det här som gäller. Han är död, borta, och han kommer aldrig tillbaka. Jag vet att det är så, jag har sett honom själv. Han låg i en främmande byggnad i en främmande stad. Så kall och så blek men ändå så fin och så fridfull.

Min fina pappa som lycklig och förväntansfull gav sig ut på sin sista fisketur i Lofsdalen som han tyckte så mycket om. Medan vi barn och barnbarn susade ned för backarna glada och upprymda mötte han slutet i händerna på främmande människor som gjorde allt för att hålla honom kvar här hos oss. Men det gick inte. Den som bestämt sig för att ta honom ifrån oss var starkare.

Pappa lämnade inte oss, det skulle han aldrig aldrig någonsin göra. Han togs ifrån oss.

Han hade ett hjärta av renaste guld. Det borde ha varit så starkt, men det var det inte. När det brast fanns ingen återvändo. Hans tid var slut och det var dags att ta farväl.

Nu sitter han uppe i himlen och ser ned på oss genom ett litet hål i molnen. Lillan säger att vi kan prata med honom, men vi kommer inte att höra svaren för det är så långt väg upp till det där lilla hålet.

Hon funderar på att ge honom en walkie-talkie så hon åtminstone slipper ropa för att han ska höra henne. Hon förstår innerst inne att hon inte kommer att få något svar…

Älskade lilla pappa, tack för att du alltid placerat mig på en piedestal och fått mig att känna mig som en prinsessa. Tack för all den kärlek som du villkorslöst öst över mig, mamma, min syster och våra familjer. Tack för att Lillan fick 8 fantastiska år tillsammans med dig, världens världens bästa och roligaste morfar!

.

Kram kram

Helena